För ett par år sedan hade jag min senaste längre relation med en man, J. Under ett år försökte jag verkligen se förbi hans dåliga sidor, hans oengagemang, hans urusla sätt att hantera sin dotter och framförallt hans pretentiösa sätt att laga mat.
Jag har rannsakat mig själv om den här relationen. Vad var det som fick mig att stanna? Vad var det som fick mig att försöka så?
Det finns två svar på den frågan. Det ena svaret var M, Js 6-åriga dotter. Vi blev kära i varandra från första ögonkastet och efter att hon testat mig (rejält) så blev vi de allra bästa vänner. Vi hade verkligen jättemysigt ihop M och jag. När hon var hos pappa, så var hon med mig. Konstant.
Det andra svaret är drömmen om en familj. Jag ville ha mannen, huset, barnen, hunden och med J kunde jag få det. Så jag försökte härda ut.
Idag har jag tänkt på den där tiden och NJUTIT av att inte vara kvar där. Idag har jag grävt i smöret när jag stekt köttfärs. Jag har inte hällt upp ingredienser i exakta mått i små skålar. Jag har bara njutit av att få laga mat på mitt vis utan att någon lägger sig i. Skönt är det att inte behöva försöka vara någon annan till lags, som ändå inte fattar att uppskatta det.
Idag har jag gjort något så vanligt som en lasagne. Med den lilla skillnaden att det här var den första lasagne jag någonsin lagat!
Gott blev det och just nu gör det ingenting att jag inte har den där speciella någon i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar