Pojken i kyrkan

Min assistent är katolik. Eller rättare sagt, N som var min assistent i Sudan, är troende katolik. Nu är det inte så att de är rättrogna precis. Sudaneser, speciellt de i södra delarna, har gjort en egen härlig mix av sina egna natur-religioner, traditioner och missionärernas tro. Ja, de har t o m mixat in lite islam i det hela för att ge det hela en extra twist. Blanda och ge, plocka russninen ur kakan.

Därför hade N två fruar. Det var rätt modest mot andra katoliker som kunde ha en 5-7 fruar. Muslimerna får bara ha fyra. Ja, åt gången då.

I vilket fall, så var N väldigt stolt över församlingen han var med i. Katolska kyrkan var en åttakantig byggnad i byn. Själv är jag uttalad ateist (fast där sa jag att jag var protestant, att vara ateist kunde vara beläget med dödsstraff om man hade otur). N ville dock väldigt gärna att jag skulle följa med honom till mässan en söndag. Så en söndag gjorde jag just det.

Det var en upplevelse. Under taket var det öppet ut. Ingen orgel utan trummor och en kör. Symbolisk konst om Jesu liv och leverne. Träbänkar och N ledde mig till min plats strax bakom nunnorna. Det var spännande. En annorlunda upplevelse. Framför mig på bänken, mellan två nunnor satt en liten pojke. Han var kanske 4 år gammal. Han hade randiga hängselbyxor på sig och var för ett barn på den platsen väldigt hel och ren. Han var helt fascinerad av mitt helvita ansikte och ljusa hår. Jag var den enda vita i hela kyrkan. Snart satt han helt omvänd i sin bänk och stirrade på mig. Mellan två nunnor. Jag förstod att det här är en föräldralös liten pojke och att han verkade ha något litet handikapp. Kanske var det därför hans mamma lämnat honom till nunnorna? Kanske var det bara ännu en sorglig flyktinghistoria med ett barn utan levande vuxna kring sig.

Mässan är i full gång. Det sjungs, predikas, spelas och jag jobbar hårt på att följa med turerna där i bänken. Reste mig när N reste sig. Satte mig när N satte sig. Det var då jag kände den. Den där lilla varma barnkroppen.
Pojken hade satt sig bredvid mig. Han tryckte sig mot mig.
Min impuls var att lyfta upp honom i famnen, men jag vet att om jag skulle göra det skulle allt bli så mycket mer komplicerat. Det här är inte platsen man enkelt kan rädda ett barn från. Och mitt uppdrag här är av helt annat slag.

Så jag håller mig från att ta upp honom.

Han fortsätter att vara nära mig. Släpper mig inte med blicken en sekund. Mitt hjärta brister nästan.

Mässan tar slut. De söndagsklädda kyrkobesökarna samlas på planen utanför kyrkan. Här bedrivs regelrätt kyrkobacks-skvaller. Jag tar bilder med min kamera av de som vill ha sin bild tagen (ett väldigt bra sätt att bli populär i de här kretsarna).

N och jag står och pratar med en bekant till honom. Jag ser att pojken står en liten bit ifrån mig. Han är fortfarande helt fastnaglad med blicken på mig.

Han håller i en cykel och jag inser att han tror att det är min cykel. Han är fyra år och står och håller hoppfullt i en cykel och hoppas få följa med mig.

När det är dags att cykla tillbaka till campen går jag mot det som faktiskt är min cykel och den lilla pojken i randiga hängselbyxor kastar sig efter min pakethållare och håller sig fast.

Jag kommer ingenstans. Jag ser hoppet i hans ögon och känner hur bedrövelsen intar hela min kropp. Han förstår inte engelska, så jag får be N att säga till pojken att släppa min cykel. Att han inte kan följa med mig hem.

Där står jag och ser hoppet släckas i hans ögon. Han släpper cykeln. Jag cyklar tillbaka hem och gråter med hjärtat krossat resten av dagen.

Den pojken följer mig ofta i vardagen.