Längtan

Klicka på bilden för att se en större version

När var liten brukade jag gå runt på campingplatserna i närheten av vår sommarstuga och gå ut med camparnas hundar. Det jag gjorde var att jag gick hem till stugan och så sa jag: En sån här kan vi väl ha?

Som tonåring fick jag till slut en hund. En blandras. En riktig gatukorsning, men i mina ögon var han den finaste hund som gick på den här jorden. Han kom in i familjen just som mina systrar flyttade hemifrån och jag fick fria tyglar med tider och allt sånt, så länge jag skötte hunden och skolan.

Jag tror att jag var den lyckligaste människan på hela jorden.

Nu har jag inte hund. Det går inte riktigt ihop med mitt liv som esnamstående konsult (det gör kanske inte mamma-rollen heller riktigt, men där finns det hjälp och lagar att åberopa). Det är sällan det går mer än någon enstaka dag utan att jag saknar att ha hund. En luden fyrabening som bara älskar en sådär underbart rakt och enkelt.

En av mina bästa vänner skaffar hund i sommar. En liten gosig terrier. Och jag är galet avundsfrisk. Hon kontrar med att jag får en gosig bebis att snusa på och visst, men det är inte riktigt samma sak. Inte för att jag längtar efter hund mer än jag längtar efter barn, men på stark 2:a eller kanske 3:e plats ligger hund.

Men någon dag snart. När jag har klurat ut hur jag ska kunna försörja mig väl på något som jag kan göra hemifrån, DÅ ska jag ha en luden kompis igen. Alternativet får väl bli när jag går i pension.

Då ska jag få luden fyrbent kärlek varje dag. Kvalitetstid på riktigt enligt Nemi.
Jag håller med.

bilden är hämtad här