Idag går jag in i vecka 23.
Nu har jag verkligen passerat halvvägs genom graviditeten, men jag kan fortfarande inte fatta att det ska komma en bebis hit och bo här med mig. Även om Mini sparkar och rör sig så att jag känner henne/honom rätt mycket nu.
Stor del av tiden längtar jag såklart efter att den lilla människan ska komma ut så att jag får lära känna Mini. Ibland undrar jag om jag inte är klok i huvudet som ger mig på en sån grej helt själv och känner mig som den mest ensamma människan i hela världen. Även om jag rent logiskt vet att jag inte är det.
Jag har i alla fall löst mina sömnproblem genom att vara uppe så länge att jag tvärdäckar av trötthet. Inatt har jag sovit hela 4-5 timmar på raken!
Alltså klart att man är lite hälsosamt galen som gör det här själv, man är iaf helt klart en person som ser saker ur ett vidare perspektiv och har lite mer mod än många. Så tummen upp för galningar som vi, som inte hejdas av norm och förnuft. För det är ju ingen omöjlig grej. Och jag hoppas jag för det vidare, att inget är omöjligt - bara olika. :)
SvaraRaderaJa, ibland kommer jag på mig själv med att tänka att det är normen. Att ha barn i relation är märkligt. Dessutom har jag varit annorlunda i hela mitt liv, så det här är inget undantag!
SvaraRaderaHeja olika!