I förra veckan blev jag kysst av en man.
Det förvånade mig stort att han var så dålig på att kyssas. Spända läppar och spänd tunga som liksom forcerade sig fram. Yaiks!
Hur kan vi gå genom livet till att vara medelålders utan att lära oss något som är en sån grund till njutning och närhet? Jag vet ju att han är långt ifrån ensam om att kyssas så.
Eller är det bara så att vi inte var kompatibla han och jag? Att den kyss som för mig var fel är helt rätt för någon annan?
Eller är det så att kyssar inte är lika viktiga för många andra som de är för mig?
Vad tror ni?
Hej!
SvaraRaderaJag vill bara säga att jag varit inne på båda dina bloggar och "snokat". Vi ska rensa nu!
När det kommer till såna saker är jag betydligt mer inne på svar två och tre. Svar ett -att man skulle kunna "lära sig" tror jag är till en viss gräns, och bara om "motivationen" är rätt. Att man tex är jättekär. Men egentligen tror jag inte på allt det där om att lära sig, jag tror man har de preferenser man har, och sen ska man passa med varann. Annars blir det nog lätt att man försöker ändra på varann, och det blir så trist.... Alla gillar inte att kyssas heller!
SvaraRadera/tjejen på flickrummet