Stimulerande åkturer

Den här göra barn-resan har tagit mig på åkturer jag inte riktigt räknat med. Jag har ändrat mitt förhållningssätt till att gå ut och festa. Inte för att jag har varit så mycket för att stå och bli full i en bar någonsin. Eller jo kanske, men ärligt talat, i längden är det inget kul. Jag kan tänka mig att gå ut på konsert, eller för att dansa på ett bra dansgolv. Men bara prata med folk som blir fullare och fullare. Inte min grej.

Nästan lite sorgligt har jag nog supit fulla människor uthärdliga förr. Nu blir de bara outhärdligt fulla när jag är nykter.

Jag trodde att jag skulle sakna alkoholen mer när jag la ner att dricka, men till min förvåning är jag idag inte särskilt intresserad av att bli onykter. Visst kan jag bli sugen på det där glaset gott ripassovin, men inte alls i den utsträckning jag förväntade mig.

Sedan har jag lärt mig att låta mig själv vara besviken när jag är det. I början, innan jag började med allt det här, så var jag övertygad om att jag skulle bli gravid direkt. Nemas problemas liksom. Såg på de där som fick göra om och om som lite stackare. Nu är jag där själv. Mitt femte försök. Vågar jag ens hoppas? Jag är övertygad om att mina ägg är slut, men jag kan ju inte veta så jag fortsätter i alla fall. Jag har lovat mig själv att ge det här två år. Hittills har ett halvt gått.

Varje gång blodet kommer går jag i sank. Varje gång gråter jag och tycker synd om mig själv och fattar inte hur jag ska orka ta mig igenom den här resan. Särskilt inte om slutet blir att jag köper mig en katt (för er som inte vet så gillar jag inte katter något vidare) och inte har något barn. Varje gång har jag kunnat lägga det åt sidan och fokusera på nästa gång efter en-två dagar.

Ytterligare en lärdom, som jag nog visste men som när man upptäcker den alltid blir lika glatt överraskad av. Hjälp finns att få där man minst anar det. Jag har fått erbjudande om att få hjälp med att ta sprutor av fem personer som inte känner mig särskilt väl. Dessutom kan jag få hjälp på min vårdcentral. Det känns lyxigt att få ha såna människor runt mig.

Människors reaktion på att man berättar. Den enda som reagerat negativt är min mamma, som när hon fått fundera lite på det också tyckte att det var positivt.

Utanförskapet är en annan lärdom. Att vänja sig vid tanken på att man har valt ett alternativt sätt att leva på. Jag märker att jag tränar framför spegeln på att säga: "Nej, det här är bara mitt barn. H*n har ingen pappa utan kom till genom insemination/provrörsbefruktning i Köpenhamn."
Rädslan för skvaller, att vara annorlunda och förmågan att söka och hitta stöd hos de runt en.

Sexdriften man får av äggstimulerande hormoner går inte heller av för hackor. Jag tycker just nu att varenda man som är inom visst åldersintervall är vandrande potentiella sexgudar. Nu har jag ätit piller i tre cykler och jag drägglar i princip när jag går ute bland folk. Därför har mitt umgänge plötsligt begränsats till tjejer. Det hade liksom blivit lite för bra annars.

Jag är rädd för hur jag kommer att bli om jag ska stimuleras i en cykel till.
Fast det får vi hoppas att jag slipper.

För idag hoppas vi att det finns en morula* som fäster i min livmoder så att jag får mitt hett efterlängtade PLUS om en vecka.




*morula = ägget som har börjat dela på sig.
Läs mer här