I en av bloggarna jag följer har bloggaren idag lyft upp en kommentar från en förtvivlad läsare som blivit lämnad av sin man när hon är gravid i vecka 20.
Innan du fanns
Jag blir så heligt förbannad när jag läser det. Arg, ledsen och bedrövad. Jag gick själv igenom en stor separation för 10 år sedan och vet hur lång tid det tog för mig att komma igenom den, OM jag ens har gjort det. Hur klarar man något sånt samtidigt som man bär sitt barn? Svaret är väl ganska enkelt, man gör det bara. Man tar sig igenom kriser med de medel man har. Och oavsett om man vill eller inte kommer krisen att lämna spår. I mitt fall har den gjort mig till relationsfobiker. Jag har försökt, tro mig, jag har försökt att ta mig igenom det, men så händer det om och om igen. Det låter kanske bittert, men ärligt talat: Hur många relationer har ni i er närhet som ni är avundsfriska på?
Så även om jag känner sorg över att jag kommer att bära och föda mitt barn ensam, utan en pappa, så är jag samtidigt glad över att slippa oron och kanske det konkreta i att bli sviken.
I Lindas svar till Susanne, som skrivit kommentaren, skriver hon att det kommer att bli bra, bara ett annat bra än det som Susanne har förväntat sig.
Just nu läser jag en bok som heter "Snubbla på lyckan", med undertiteln "varför din hjärna sätter krokben för dig". Jag har inte kommit så långt i den, men jag har hittills förstått att vi människor gärna föreställer oss framtiden (gärna på ett positivt sätt), men vi kan inte föreställa oss hur vi kommer att känna när vi är där. Vi kan inte verkligen veta om vi blir lyckliga av det där jobbet, den där bilen, den där resan, förrän vi verkligen är där.
Det gör mig lite rädd samtidigt. Tänk om jag inte alls kommer att vara lycklig i rollen som mamma. Tänk om det bara är en vanföreställning jag har i mitt huvud? Samtidigt så ger den en förhoppning, en visshet om att vi alla kommer att hitta lyckan, bara inte där vi har förväntat oss att hitta den alla gånger. Kanske borde vi släppa våra föreställningar om lycka för att slippa skapa sorger för oss själva och vara mer öppna för att släppa in lyckan när vi väl snubblar över den?
Jag får återkomma när jag kommit längre i boken.
Idag tänker i alla fall jag vara lycklig över att jag har möjligheten att skaffa barn utan en man. Relationsfobiker som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar