Krämpor

Jag försökte tänka bort den. Den lilla blödningen jag haft i veckan.
Läste någonstans att så länge kvinnan inte blöder och har smärtor samtidigt så är det ingen fara.

Så som ett mantra har jag sagt till mig själv: Det är helt normalt, det är ingen fara, det är som det ska.

Samtidigt har jag i panik flera gånger sprungit på toa och kollat att det inte är helt färskt blod. Det har det aldrig varit.

Igår kom smärtorna. Magen gjorde sig påmind. Försökte trycka undan paniken. Gick på bio och förträngde känslan av oro. Pratar i telefon. Berättar för G om känslorna och om paniken.

Somnar till slut av utmattning i soffhörnet. Vaknar och släpar mig till sängen. Sover som en död till morgonen och nu, nu har jag varken blödning eller smärta. Paniken är borta för den här gången.

Antar att det är så här mitt liv kommer att vara nu. Lätt panik, samtidigt som jag förverkligar en av mina största och hemligaste drömmar.