Attityd

Visst kan jag ha rätt djupa dippar ibland. Timmar, dagar, veckor och det har t o m varit år, då jag inte jublat av lycka, utan snarare velat försvinna från jordens yta, krypa under täcket och gny av självömkan.

Å andra sidan så tror och hoppas jag att min generella livsinställning är rätt positiv. Jag klarar allt typ. Jag får göra vad jag vill. Det finns människor som älskar mig.

Jag har gått och oroat mig för mitt jobb. Hur ska det fungera tillsammans med ett barn? Hur ska jag lyckas få göra de roliga saker som ligger inom räckhåll nu, när jag sen inte alls är lika rörlig?

Ställde frågan i ett forum för ensamstående mammor. Jag ville veta hur de klarat av situationen. Hur de löst problematiken. Första svaret var: "Får man barn får man försaka annat."
Eh, jo. Jag förväntar mig inte att kunna jobba som jag gör idag, men ska jag behöva försaka min karriär helt? Och försaka, det är ett negativt laddat ord.

Ett annat svar var att hon gått ner i tid och pengar. Tyckte att det var tufft, men insåg att bättre tider skulle komma. Det här kan jag relatera till. Jag kan tänka mig att leva utan direkta marginaler under en period.

Men bäst var ändå sista svaret. Hon har också ett krävande jobb, men klarade att sköta det och sitt barn genom att kompromissa, jobba hemifrån, helger och kvällar. Anlita barnflicka när det behövdes och på det sättet få ihop tillvaron. Hon anser inte att man behöver ge upp sin tillvaro, ge upp det man tycker om att göra (om det inte är absolut nödvändigt) eller levnadsstandard för det skulle HON inte må bra av.

Jag blev så stärkt av hennes ord. Det var något i hennes attityd som jag bestämde mig för att anamma. Jag tänker klara av det här med flaggan i topp. Inte det att jag inte förstår att det kommer att bli tufft, men jag tänker inte ge upp innan jag ens har börjat. Och jag tänker aldrig använda ordet försaka i förhållande till mitt barn. Det här är min dröm och jag tänker njuta av den fullt ut.