Digital familj

För mig betyder det rätt mycket att kunna blogga. Det var verkligen guld när Mini hade kolik och jag var låst i lägenheten. Det var fantastiskt att blogga när jag stod med värkar mitt i natten och började förlora hoppet om att Mini skulle komma ut någon gång. Det är ett strålande sätt att bolla tankar och idéer. Men framförallt skönt att hitta andra som befinner sig i samma eller liknande situationer. Inse att jag inte är ensam, men det är inte bara de som är i liknande situationer som betyder något. Det är också de som befinner sig i helt andra situationer som ändå finns där, bekräftar och peppar.

Jag tycker så mycket om er. Min kära digitala familj. En del av er känner jag i verkligheten, andra inte. Visst är det märkligt att man kan förhålla sig så mycket till människor man aldrig har och kanske aldrig heller kommer att träffa? Ni vet vilka ni är. Och ni som läser här men sällan eller aldrig kommenterar. Jag gillar er också. På något sätt hoppas jag att det jag skriver ger er något.

Sen några dagar tillbaka är det någon som fattas i min digitala familj. Fröken Sverige skrev sitt sista inlägg och gick under jorden. Jag saknar henne. Upptäcker att jag lever med henne i tankarna. Funderar på hur hon har det. Önskar att jag kunde göra något för henne.

Hennes blogg är så viktig. Ärlig och charmig om ett ämne som är så svårt. Jag har aldrig varit så nära på insidan av den situation hon befinner sig i. Det helvete hon befinner sig i. Jag är evigt tacksam för det.

Kära Fröken Sverige. Om du läser här ska du veta att jag tänker på dig. Varje dag.