Sex månader senare

För ett halvår sedan kunde du knappt andas själv. Det har hänt så mycket under det här halvåret.

Du har lärt dig att fästa blicken, stirra ut leksaker och människor. Att lysa med ögonen. Du tittar efter trädkronor, skyltar och hus när vi går förbi och du tittar efter leksaken när du tappar den eller flaskan när jag håller den framför dig.

Du har upptäckt dina händer. Du har tittat förälskat på dem länge. Sen lärde du dig att vinka med fingrarna, vinka med ett finger, vrida på handen. Nu tar du lätt en leksak och för den mellan händerna. Du tar också lätt nappen och jobbar hårt på att sätta tillbaka den i munnen på rätt sätt.

Du har lärt dig att skrika. Oj vad du skrek. Du blev starkare i lungorna för varje dag. Sen lärde du dig att vara tyst, att tåla och så kom jollret. Underbara ljuvliga ljud, för att följas av skrattet.

Du har lärt dig att äta. 2 flaskor tillägg om dagen för tillfället, men vid 11 äter du lagad mat och lite fruktmos till efterrätt och runt 18 äter du Sinlac-gröt med päronpuré. Det sista älskar du så att du sitter som en fågelholk i stolen.

Du har lärt dig att sova. Nu sover du 12 h om natten och tre pass om dagen.

Och nu har du lärt dig att vända dig från rygg till mage. Du tar sats och rullar över höger armbåge och landar stolt på magen där du har en annan uppsikt över dina leksaker. Du är så fin då.

Och jag? Jag har lärt mig att följa dig. Hitta en rytm som funkar för oss båda. Jag har lärt mig hur du fungerar så att jag till största möjliga mån kan förebygga att du blir övertrött, vrålhungrig eller något annat fel.

Men framför allt har jag lärt mig att älska dig mer och mer. Och jag har lärt mig att vara så tacksam över att du finns i mitt liv. Gullunge!