Jag vet att de menar väl. Att orden sägs med vördnad, men jesus vad jag blir provocerad när ensamstående föräldrar beskrivs som hjältar, starka och duktiga. Det får mig att framstå som ett offer på något märkligt sätt. Som att mitt liv är så TUNGT och tufft.
Och visst är det så att mitt liv kanske inte är det lättaste just nu. Men det vill jag bara tala om att det är inte Mini som gör det tufft och tungt, snarare tvärtom. Utan Mini hade min tillvaro (antagligen) på riktigt varit det. Det som gör mitt liv tufft och tungt just nu är delvis årstiden, delvis min jobbsituation, men framförallt så är det den svenska sjukvården.
Att jag är ensamstående, att Mini tar mycket av min tid har INGENTING med det att göra.
Basta.
Nej, jag är inte någon hjältinna. Jag är en alldeles vanlig mamma. Så det så.
PS. Det går bra att länka till det här inlägget när jag klagar på att det är tungt att vara ensamstående i framtiden. DS.
Det är klart att det är tungt att vara ensamstående mamma ibland, men det är tungt att vara mamma i en relation också ibland. Det är inte alla pappor (långt ifrån) som tar halva ansvaret. Ibland blir det bara en relation till att reda ut och vårda.
SvaraRaderaJag är tacksam att vi varit två, men jag vet att det fungerar utmärkt att vara ensam också. En period var min man bortrest 2 veckor i stöten i flera omgångar. Det funkade ändå. Man ställer in sig och tar situationen därefter. Man slipper förvänta sig att någon annan ska göra det där utan det är bara att fixa det själv.
Hoppas att du kan få ordning på jobbsituationen och sjukvården (eller i alla fall din åkomma) så att du snart får det lugnare.
Hm... jag har nu som gravid fått höra att jag är modig som vågar göra det här själv. Konstig som jag är känner jag mig inte så modig. Det som skrämde mig var tanken på att det kanske inte skulle bli några barn, inte att så att säga fatta beslutet att bli med dem! /Petra
SvaraRaderaWord.
SvaraRadera