Mini är en liten gullunge för det allra mesta. Han flirtar, flinar, glittrar med ögonen, pratar, dansar och är allmänt gullig. Det är omöjligt att inte tycka om honom (säger jag helt opartisk i frågan). Men på sista tiden har jag noterat något som ökar i frekvensen. Mini har humör och visar det. Får han inte precis det han vill så blir han förbannad. Han kan lägga sig på golvet och sparka med fötterna. Skrika så att han blir högröd i synen. Ilskna stora krokodiltårar rinner längs kinderna.
Jag blir lite ställd. Vad hände med gulletrollet? Buslusen? Goseungen? Och vad är det här för ett litet monster?! Att ge efter skulle vara att spä på det beteendet. Att bli arg är att tappa det. Så jag vänder bort blicken och går för det mesta. Med orden "det här tycker jag inte är okej". Lite rädd för att göra "fel" så att beteendet ökar istället för att minskar.
Min mamma brukar berätta om hur hon, när min syster fick ett sånt där utbrott inne i en leksaksaffär, härmade henne och la sig på golvet, skrek och viftade med armar och ben. Det funkade visst klockrent. Tror dock att Mini är lite för liten för en sådan metod ännu.
Frågan är nu, hur ska man hantera viljeutbrott från ettåringar egentligen? Hur gjorde/gör du?
Åh det här behöver jag också veta. Får följa. När B blir sån så är han ofta trött, och då brukar jag tänka att det är jobbigt för honom, så jag håller om honom och säger nått i stil med "jag förstår hur arg du blir, men mamma vill inte att du leker med den för att..." Men det är ju som sagt när han är trött, när sammanbrotten kommer på räls. och itne vet jag om det är rätt eller fel. *
SvaraRaderaÅh, ja det är svårt. Teoretiskt sätt "vet" jag att de behöver motstånd, för att forma sitt eget själv. Förstå var jag slutar och börjar och du--- förstå vad som är min vilja, din vilja... Men i praktiken är det verkligen inte så lätt. Man orkar ju inte alla strider. Och man blir ställd. Men, teoretiskt sätt alltså: en förälder som inte väjer för starka känslor, som vågar ta konflikter, som ger tuggmotstånd och liksom står där, är närvarande. Teoretiskt sätt skulle jag vilja vara den.../haren
SvaraRaderaI nått av alla de där blöjföretagens mail om barnen utveckling varje månad såg jag sist att just detta betende hos barnen är mycket vanligt. Läs gärna det var faktiskt nyttig info.
SvaraRaderaMin lilla gör likadant och precis som haren skriver så vill man ju ta emot alla känslor och inte väja undan MEN så blir det ju inte alltid.
För mig å L brukar scenariot bli att hon är hysterisk, jag säger att jag ser att du är arg/frustrerad/ledsen. Det blir en än värre reaktion, vill du vara arg ifred en stund, tittar upp å lugnar sig lite. jag går. Skriket/utbrottet ebbar ut, syns jag igen för snabbt kommer det tillbaka. Börjar leka själv och sen kan vi leka ihop igen. Vissa dagar blir det istället: Utbrott, jag säger med hög röst, mamma förstår inte vad du vill, ännu mer hysteri på oss båda. Jag går och andas, lugnar mig kommer tillbaka. Kramas och säger förlåt att mamma blev så arg.
Andra dagar kan jag lugnt lyssna/se på när hon slänger sig på golvet och säga att det är ok att vara arg, vill du berätta/visa vad som är jobbigt. Svårt svårt svårt är det iaf. Men det viktigaste som jag märkt är att jag blir ju aldrig arg på L egentligen (fast att hon tyvärr ibland får ut för det, nu blöder hjärtat) utan på mina tillkortakommanden att inte kunna hantera situationen :-(