tisdag 17 januari 2012

Vardag

Minis och min vardag är efterfrågad. Ja, det är ju den som oftast beskrivs här, men just det här med vardag är lite annorlunda just nu. För det som någonstans har varit min mardröm, ni vet det där som bara inte får hända, hände i förra veckan. I ett långt tråkigt följetångsefterspel efter förlossningen så fick jag i förra veckan av en läkare veta att jag har en lätt depression. Det är kanske i sig inte så konstigt (jag orkar inte berätta allt som har hänt). Många bäckar små ligger i en liten hög och snurrar runt i mitt huvud. Varv efter varv. Det jobbiga är att det är så otroligt lätt att gå ner sig i det. Visst har jag varit deppig förut, eller snarare gått igenom kriser förut, men det här är något annat. Det är som att någon har lagt ett stort lock över tillvaron och inte nog med det, han eller hon passade på att hälla sirap under eländet också. Så jag går runt i ett grått töcken och har svårt att fokusera riktigt. Att få något gjort riktigt. Allt tar en evighet (och då är jag inte ett effektivitetsunder från början ska ni veta).

Nåväl. Det fina i kråksången är att jag får hjälp att ta mig ur det. Jag får hjälp med de där småbäckarna också. Så jag är inte jätteorolig för min egen psykiska hälsa precis. Det otäcka är väl att det egentligen inte krävs särskilt mycket för att tillvaron ska tilta.

Och lite annat fint är att stöd kommer från oväntade håll när det är så här. Ja, väntade också såklart.  

Det finaste i kråksången är att jag trots att det är så här ändå kan känna total lycka och glädje. Japp, ni gissar rätt. Det är Mini som får mamma att skratta, fungera och njuta av tillvaron. Trots allt det där andra dystra, jobbiga, tunga. Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. 86 cm ren glädjespridare!

13 kommentarer:

  1. Det låter jobbigt, men så bra att du får hjälp. Och du en LÄTT depression, det är ju ngt vi (nästan) alla drabbas av ett par ggr under i livet. Det är verkligen ingen katastrof. Allt det du beskriver är ju precis symtom på depression. Nu när du får hjälp kommer härvan redas ut alltmer, tankarna bli klarare, locket att lyftas,,osv.
    Och jag vet inte "inte krävas så mycket"... Jag har ingen aning om vad du ev gått igenom. Men den absolut vanligaste orsaken till depression är sömnbesvär. Vad har man med en liten bebis...?? Jag tycker att det är konstigare om man INTE blir deprimerad som ensamstående (eller flera föräldrar) med en liten bebis. Du får nog sällan återhämta dig, andrum, sova igen. Du BORDE bli deprimerad. Har det dessutom hänt andra saker på detta verkar det som en ganska sund och normal reaktion. Hoppas att du får uppleva att det lättar snart, massa kramar från en av dina trogna läsare (som också är psykolog)

    SvaraRadera
  2. Skönt att du får hjälp och hoppas att du snart mår bättre.

    Visst kan det vara svårt att veta vad man kan skriva i bloggen? Jag kan känna ibland att jag vill dela med mig, men av hänsyn till någon vän eller släkting så undviker jag. Och ibland låter jag bli att skriva för att det helt enkelt blir för personligt. Men det är hela tiden en balansgång.
    Problemet när man undviker att skriva om problemen man har är att läsare tror att man lever ett så "perfekt" liv, men alla har vi ju våra problem på ett eller annat sätt. Det gäller att komma ihåg detta när man läser andras blogga för att inte bli stressad av andras "perfekta" liv.
    Ha det bra och ta hand om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en fin balansgång. Ibland känner jag att bloggen blir tunn. Samtidigt vill jag berätta. Samtidigt, hur mycket är en bra nivå?!

      I början blev jag ännu deppigare av att ha fått diagnosen. Nu känner jag att det blir lättare av att prata om det.

      Tar hand om mig efter bästa förmåga!
      Kram

      Radera
  3. Gumman! Håller med första talare, det är inte mer än rimligt att reagera på händelser och påfrestningar du utsätts för. Det är dessutom en STYRKA att reagera istället för att stänga in och tuffa på.Skönt att du ska få hjälp att reda ut och sortera tycker jag.

    Då jag anar att du är en kvinna som vill kunna klara dig själv
    måste jag också helt oombedd dela med mig av vad en KBT-terapeut sa en gång när jag mådde dåligt över att jag inte klarade mig själv. Över att jag behövde hjälp av honom, fast jag ju egentligen visste vad jag behövde göra:
    -"Men du, till och med Björn Borg hade en tränare när han var världsetta."

    Den tanken har hjälp mitt självförtroende många gånger. Att man kan ha bra hjälp av en coach som ser situationerna utifrån. Som kan komma med bra råd och tips som kan förbättra teknik, pusha när det är tungt och uppmuntra när målen nås.

    Stor kram på dig!

    SvaraRadera
  4. Jaaa, coach är vad jag behöver.

    SvaraRadera
  5. Jag är dålig på att höra av mig, vännen.
    Men det an bero på att vi sitter fast i samma diagnos..
    Du och jag vännen. Saknar dig och din glädjespridare!

    Puss o kram

    SvaraRadera
  6. Åh vad jag önskar att jag bodde närmare dig, då hade jag knackat på din dörr och gett dig en stor kram! Och även om jag blir ledsen för din skull över att du behöver traska runt i den där sega sirapen, så är jag samtidigt glad över att du vågar tala om hur det egentligen ligger till. (och då menar jag förstås inte skratta-glad...) Vi är så många som hamnar där efter graviditet, förlossning och bebisår, men det är så få som vågar berätta.

    Du vet säkerligen redan om det, men det finns psykologer på BVC/MVC som man får lov att gå till helt utan kostnad fram tills barnet börjar skolan. Jag har haft turen att träffa världens bästa psykolog på BVC/MVC som har varit helt ovärderlig i min väg tillbaka.

    Och skulle det vara så att du känner för att utbyta tankar lite mer privat, så tveka inte att slänga iväg ett mail till mig.

    Stor kram!

    SvaraRadera
  7. Åh vad jag känner igen mig i dina känslor. Det är på sätt och vis synd att vi är flera men samtidigt skönt att höra att man inte är ensam om att känna att det är så här TUNGT. Och totalt orkeslöst. Minsta vardagssyssla är ett Mount Everest. För att man är totalt slutkörd och sömnbrusten. Önskar jag kunde säga nåt BRA som skulle få dig att må bättre i ett nafs, kan bara instämma med Anonym i att jag tror att det nånstans är helt normalt att må som du mår. Under omständigheterna. Och att jag vet att det kommer komma lättare dagar och lättare tider.

    SvaraRadera
  8. Här är en till som känner igen sig i dina känslor, det känns skönt att veta att man inte är ensam även om det på sätt och vis är ledsamt att vi sitter i den sits vi sitter i.
    Just nu är jag bara så T R Ö T T ! ! och det är inte det lättaste att få allt att gå ihop. Jag har ingen ork utan kör på bara, det är jobbigt att inte kunna tanka energi som de flesta andra med barn (som oftast iaf är 2).
    Jag vet inte vad jag kan säga som skulle få dig att må bättre men du är iaf inte ensam och jag tycker att du är S T A R K ! !
    Hoppas att du snart mår bättre och att du snart känner dig lättare inombords.

    SvaraRadera
  9. Gulle gulle gulle er!
    Jag får hjälp genom KBT så jag hoppas att det ska lätta snart. Som sagt så är det många små saker som tynger ner utöver själva vardagen. Eller så är det så att jag har lättare att låta de där små sakerna få ta större plats än de borde få göra. I vilket fall som helst är det ganska skönt att få vara ärlig här.

    Stora kramar till er alla.

    SvaraRadera