Kilimanjaro

Jag har en 50-talsfåtölj jag ärvt av mormor i vardagsrummet. Mini gillar den. Brukar hänga där och vill att jag lyfter upp honom i den. Sen sitter han nöjd där en stund.

Jag älskar också den där fåtöljen. Inte bara för att den minner mig om älskade mormor, utan också för att den är så grymt skön.

Idag blev det helt tyst runt Mini. Det är ett dåligt tecken. Det brukar betyda att han gör något han absolut inte får. Snabba mammasteg i hallen, bara för att upptäcka att Mini klättrat upp själv och satt sig i fåtöljen. Lyckan lyste i ögonen.

Efter en stund kom han ut till mig i köket, för att snart försvinna igen. Till fåtöljen. Minis Kilimanjaro. Numera bestiget!