Olyckan som hände igår var inte särskilt otäck egentligen. Visst obehaglig och hennes attityd mot mig var jobbig, men det känns som att jag har överreagerat rätt rejält. Otröstlig.
Det känns som att jag har överreagerat på allt sista tiden. Jag gör fantastiskt roliga saker på jobbet, men kan ändå inte hitta glädje i det. Om nätterna ligger jag och snurrar, kan inte sova. Oroar mig över allt och inget.
Idag jobbar jag hemifrån. Mest för att jag inte sovit ordentligt alls de sista två nätterna och för att jag ska hinna städa lite mellan mina telefonmöten.
Läste en frågespalt hos en psykolog under frukosten och bröt ihop fullständigt. Läste på om graviditetsdepression, men jag vet inte om jag klassar in där.
Någon klok tyckte att jag skulle be om hjälp.
Hur vet man när det är läge för det egentligen? Jag fungerar ju. Jobbar, äter, städar (nåja planerar att göra det i alla fall) och ska väl klä på mig idag också.
Fast på sista tiden är det inget som är riktigt riktigt roligt. Behöver man hjälp då eller är det bara sömnen som behöver komma tillbaka?
När det gäller depressioner är det bättre att ta det säkra före det osäkra. Det skadar inte att prata ut & någon som "vet" får bedömma hur det står till.
SvaraRaderaVad gör man inte för bebis=) Mår du bra så mår bebis bra=)
Kram kram!!
Ja, jag antar att du har rätt. Jag har kontaktat barnmorskan, som ska ringa upp mig. Jag vill ju att Mini ska ha det bra. Och jag också såklart.
SvaraRadera