När jag växte upp lärde jag mig att det inte är bra att gråta. Så efter ganska lång tid av träning lärde jag mig att, för det mesta, stänga av och inte låta dem komma fram.
När jag gick igenom stora separationen grät jag ofta hejdlöst, så fort jag bara var utom synhåll bakom min stängda dörr. Jag grät så mycket att jag till slut tog kontakt med en psykolog. Han lärde mig att det faktiskt är okej att gråta. Speciellt om man faktiskt är ledsen över något.
Min graviditet här ändrat mitt förhållande till att gråta. Idag läste jag en liten textrad i en bok på stan och fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka.
Jag här transformerats till en lipsill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar