Varför är det så svårt att bjuda på sig själv ibland? Att lämna sin egen ego-bubbla och bara glädjas eller höra en annan människa?
På sista tiden har jag noterat det hos flera. Isoleringen och fixeringen vid sitt eget. Oförmågan att lyssna och ta in andra. Se vad andra har som är bra. Oförmågan att unna dem den där lönen, lägenheten eller vad det nu är.
Jag tycker inte om det. Jag vet att jag gör det själv. Gör det av trötthet, självömkan, avund och bara otänksamhet. Samtidigt som jag kan bli så glad när någon faktiskt väljer att glädjas med mig. När jag känner att någon bryr sig om hur det går för mig, att jag trivs på mitt jobb, att jag tycker om mitt boende.
Häromdagen skrev Fru Barnlös något i sin blogg som fick mig att stanna upp och tänka till lite.
Och kanske finns det orsaker till människors egobubblor som vi inte ser när vi tar illa upp över att känna som att vi inte räknas. Så kanske borde vi (läs: jag) inte ta illa upp när människor går helt in i sig själva.
Å andra sidan, när är det nog? När ska man säga ifrån? När är det nog. När är det inte okej att dra upp "historien om sig själv" eller sitt ego. När ska man som vän/bekant/kollega säga ifrån?
Jag vet att jag är dålig på det sista. I min föreställningsvärld så är det bekvämare att inte säga något och härda ut, än att påpeka att det inte är kul längre, med följden att ingenting förändras och till slut står jag inte ut längre.
Å andra sidan kan jag vända på allt. Välja att se det som är positivt i andras bubblor och lämna min egen en stund. Och om avunden visar sitt fula tryne för mig, ska jag tänka hur skönt det är att veta att det där som jag blir avundsjuk på eller för är det jag vill ha. Det är inte alltid alla förunnat att veta vad det är de vill ha. Och att anstränga mig för att vilja vara en bättre människa gör att jag mår bra. Jag vill må bra.
Jag vet inte om det jag skrivit är vettigt eller ens sammanhängande. Men kära ni, som besöker min egobubbla här på bloggen, glöm inte att glädjas och dela andras lycka. Det gör livet så mycket bättre.
Och om ni delar min, så blir ingen gladare än jag.
Kram
Jag är så glad för din skull! Absolut! Men visst blir det sådär ibland att man (jag) fastnar i sitt, men jag lovade mig själv, någon gång för längesedan att aldrig missunna andra det jag inte kan få eller ha fått. Kanske är jag dålig på att visa det ibland, som nu. Men jag tycker att det är fantastiskt att du har ett litet liv i dig! Kram!
SvaraRaderaIbland är man bättre och ibland är man sämre helt enkelt.. tro mig att det är vannsinnigt lätt att unna dig din glädje! :) Du är ju dessutom en av mina "hopp-personer". Du ger mig hopp, bara genom att vara.
SvaraRaderaJag har en person i min närhet som jag har haft svårt att unna sin graviditet, men det hänger inte så mycket ihop med barnet som hennes sätt att behandla mig. då blir det svårt att tänka rakt. I alla fall med hjärtat. Däremot är jag jätteglad för hennes föräldrars skull. Det är väldigt ologiskt och väldigt jobbigt för mig, jag löser det just nu med att ligga lågt tills det förhoppningsvis går över.
det är mäsnkligt att göra fel i stunden för att sen ångra sig, men då kan det vara svårt att backa och göra rätt... människor är .. människor.
Men som sagt, odelad glädje för dig :)
Här är en till som gläds för dig och lilla bebben! Bara för att jag är ledsen för min egen skull så missunnar jag inte andra lyckan av att få uppleva graviditet och föräldraskap...ibland påminns man extra mycket av sin egen sorg bara. Men gläds för dig det gör jag absolut, tro inget annat!! Och jag är glad att få fortsätta följa dig och den lille-a=)
SvaraRaderaKram Anna langtanefterlivet.wordpress.com