Internationella Kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som är framtagen för att påvisa orättvisorna mellan könen.

Det är få saker som är så provocerande som att diskutera feminism. På jobbet har vi ofta rätt avancerade diskussioner om alla möljiga ämnen vid fikabordet. Jag kan inte påminna mig att feminism varit uppe till diskussion där.

Kanske skulle man ta och slänga in en brandfackla bara för att höra vad som kommer fram. De mest diskussionsbenägna är dock och åker skidor den här veckan.

Själv tänker jag inte fira den här dagen på något speciellt sätt. Jag tycker nämligen inte att skillnader pga kön är något att fira. När tillfälle ges försöker jag sätta fokus på att det här fortfarande finns och vad man kan göra åt det. Jag har t ex skickat tips på hur man får en jämställd organisation till vår fd VD. Det var väl sådär uppskattat, men jag gjorde det i alla fall.

Idag är vår VD en kvinna. Hon var med i Veckans Affärer för ett tag sedan och diskuterade kvotering. Jag håller inte med henne i det hon tycker där. Faktum är att jag fick lite fadd smak i munnen av hennes något omogna attityd till kvotering. Uppfattningen om att det handlar om att man ska få en position ENBART baserat på sin könstillhörighet gör mig lätt rabiat.

Mina tankar går till de mängder av kvinnor jag såg i Afrika som redan när de föds är dömda till ett liv i total misär. De föder mängder med barn, eftersom hälften av dem inte kommer att överleva till vuxen ålder. De är utmärglade och jobbar konstant. De våldtas och har inget eget värde överhuvudtaget. Kvinnorna i norra Uganda som våldtas och sen skär man läppar, näsa och bröst av dem. Det är bara så grymt. Det är när jag tänker på såna tillfällen som jag känner oändlig tacksamhet över att jag är född och uppvuxen där jag är.

Samtidigt kan jag känna mig otroligt uppgiven. Vems strid ska jag strida? Borde jag vara tillbaka på savannen och kämpa för dem? Eller ska jag kämpa för jämlikhet på hemmaplan? Ska jag fortsätta att påpeka saker när de sker i möte. Små små utnötningsmetoder?

Och vem är det jag nöter ut? Orättvisorna eller mig själv?

Å andra sidan, om inte många kvinnor innan mig vågat ta kampen, i stort och i smått hade vi kanske inte ännu haft rösträtt, myndighetsförklarats eller åtminstone skimären av att ha samma karriärmöjligheter som män.

Så jag fortsätter kampen på mitt vis.

Och gläder mig åt att jag har möjligheten att skaffa egna biologiska barn genom att resa till länder där det är tillåtet för ensamstående kvinnor att göra detta.

Stackars män. De har inte en suck när det kommer till det.



bilden är hämtad här