Nu har jag varit och tagit blodprovet. Det var som en stor testfabrik där i källaren på sjukhuset. Precis innan jag tog mig dit fick jag ett mail från min chef som gjorde mig så arg att jag omedelbart fick sprängande huvudvärk och började grina.
Så jag satt där i väntrummet och försökte desperat hålla tillbaka tårarna. Tilläggas ska väl att SÅ farligt var egentligen inte mailet. Men på något vis så snurrade jag ihop allt i min tillvaro till ett och så satt jag där för att få veta att mitt barn är så skadat att det inte kommer att överleva (det var så det kändes).
Sällan har jag känt mig så liten och ensam som just då. Vad är det här? Är det graviditetshormonerna som spökar eller är jag verkligen så här?
Längtar hem, men har åkt till jobbet. Har fortfarande ont i huvudet som få och INGEN som helst arbetslust. Är det nu man bara ska skita i allt och dra?
Ledsen att säga det men arbetslust och graviditet har jag alldrig fått att gå ihop. Hjärnan är så full av tankar kring graviditeten att det är svårt att hänge sig åt jobbet som just då inte känns ett dugg viktigt.
SvaraRaderaKänner igen mig i din situation.
SvaraRaderaHåller fulständigt med Camilla.
Man har verkligen ingen lust att jobba. Allt känns så jobbigt & ord som sägs kan bli till nåt helt annat i ens eget huvud. Man är extra kännslig osv.
Du har snart passerat v12 ser jag=D
Grattis=D
Kram kram!!