Jag skrev ett långt inlägg igår. Historian bakom min oro för mamma och hur skönt det var att allt var så positivt. Hann bara publicera så ringde telefonen.
Inatt opererades hon.
Och jag har inte sovit mycket. Ångest, oro, kärlek.
Men det verkar vara på bättringsvägen. Fast nu har jag fått så mycket positivt och negativt om vartannat att jag inte vet vad jag ska tro. Vågar jag bli glad av positiva besked?
Just nu vet jag inte vad som ska få lugnet att lägga sig i kroppen på mig.
Under tiden har Mini hicka och sjunker längre och längre ner. Idag går vi in i vecka 37+0. Från och med idag är Mini fullgången och är välkommen till världen när som helst. Fast helst när Minis mamma är lite gladare och mer utvilad.
Stackare! Jag tänker inte komma med nån visdom av typen "slappna av för det mår du och Mini bäst av" - för det tror jag att du kan bättre än jag ;0) Men jag hoppas hoppas att du får chansen att slappna av lite och kan hoppas på det bästa... Håller tummarna för er alla tre!
SvaraRaderausch.. hoppas det bara är uppåt härifrån. Och att mormor är pigg när mini kommer. Kram!
SvaraRaderaHoppas du går över tiden lite, så hinner din mamma hämta sej och förhoppningsvis vara med!
SvaraRadera