I efterdyningarna av mammas sjukdom har jag tappat förväntningarna på förlossningen. Inte att den inte känns viktig, men jag upplever den mer som något onödigt ont jag måste passera. Det är så trist. Jag skulle förbereda mig tillsammans med henne nu. Hon skulle vara här.
Jag vill hitta tillbaka till förväntan och lusten. Någon som här några bra tips på hur?
Du ska inom kort gå igenom ett av livets största mysterium, endast kvinnor förunnat och då bara de verkligt lyckligt lottade. Du kommer inom kort att veta vad andra kvinnor talar om som något fantastiskt!! Visst, de säger att det gör ont, men de säger också att smärtan är flyktig och glöms bort direkt efter när det lilla knytet, Mini, kommer till världen och får möta sin fantastiska mamma för första gången. Det kommer gå bra!! Du kommer att tycka det är fantastiskt. Välkomna varje värk med en styrka och förvissning att snart, snart är ni tillsammans. Precis som det är menat!! Kram!
SvaraRaderaOavsett hur det känns nu - lite oroligt, lite sorgligt, lite skrämmande... - allt det där som jag tror är alldeles jättenaturligt när man har en massa hormoner i kroppen som retas med måendet. Som förbereder dig och din kropp för framtiden... Så är det som Livet innan Liten säger - snart är ni tillsammans!!
SvaraRaderaTack! Precis det jag behövde. Lite fokus på att Mini kommer. Det är ju Mini och jag. Och jag har min mentala bild där jag möter Minis blick på slutet av ett långt rep av knutar, där varje knut är en värk. Så tänker jag ta mig till målet. En knut i taget.
SvaraRaderaNi är bäst. Kram!
Det kommer att bli så fint. Du ska få se =)
SvaraRadera