Barnvagnsrecension

Inspirerad av Livets Underverk kommer här ett inlägg om mina barnvagnar.

Jag var rätt fundersam över vilken vagn jag skulle ha när jag var gravid med Mini. Till att börja med så var det ett stort steg att ens gå och titta på vagnar. Sedan var jag osäker på om jag skulle behöva en större bil eller hur jag skulle göra.

I efterhand kan jag le lite åt allt det där. Jag hade turen att i princip få en gammal Teutonia Kombivagn. Den hade liggdel, sittdel och stora luftpumpade däck. Perfekt, tänkte jag och tänkte att jag kan ha den tills jag vet vad jag vill ha för vagn.

Men den var tillräckligt bra för att jag skulle använda den länge. Visst, den var inte snyggast och den hårda insatsen var tung, men å andra sidan drar jag in vagnen i lägenheten så jag kopplade inte bort insatsen särskilt ofta. Lite tung att lyfta in i bilen var den också, men å andra sidan så lyfte jag inte in den i bilen särskilt mycket heller. I perioder var jag inne på att skaffa mig en modernare vagn, men hur jag än dividerade med mig själv så kunde jag inte försvara det. Dessutom gick vagnen som ett skepp genom all snö och slask som var förra vintern.

Så, en dag, så fick jag punktering! Ingen fara, det lagar jag till imorgon bitti, sa cykelhandlaren. Det var bara det att imorgon bitti skulle jag åka till Louisiana med vännen. Hemma stod nya Brio Race-vagnen köpt på erbjudande och väntade på att Mini skulle växa till sig. Så Mini fick åka till Louisiana i sin nya vagn. Och han älskade den! Förtjust pep han över konsten och människorna omkring sig. Han fick en helt annan kontakt med omgivningen.

Det var inte bara Mini som var förtjust, utan även mamman. Så lätt att köra. Smidig på tåg och buss. Stabil. Höj och sänkbart handtag (jag är relativt lång). Så vi fortsatte använda den tills vi åkte till sommarstugan, då vi tog med gamla Teutonian. Jag blev varnad att Mini skulle sova sämre. Att hans utveckling skulle stanna av. Talet bli försenat. Men inget av det har jag märkt (det som går att märka, hur vet jag hur han utvecklats annorlunda i en mammavänd vagn?). Väl vid sommarstugan använde vi Teutonian igen och ingen skillnad märkte jag, mer än att Mini hängde halvvägs över kanten på vagnen för att se vad som hände runt honom. Väl hemma från sommarsemestern ställdes Teutonian ner i källaren och nu är det bara Brion som gäller. Jag är så nöjd. Mini är nöjd.

Visst drar jag ibland vagnen konstigt så att jag går bredvid vagnen och pratar med Mini. Och visst leker vi lekar som går ut på att klappa varandra i händerna så att vi har kontakt. Och visst händer det att Mini tittar upp och kollar att jag är med. Men jag tror att ingen är nöjdare än Mini över att kunna peka ut och berätta om världen runt sig än han, eller klappa hundar som kommer fram med sina ägare efter att Mini glatt tjoat efter dem.

Jag är glad att jag inte lade tusenlappar på första vagnen och jag är mycket nöjd med vår Brio Race.