Fartblind

Har ni någonsin upplevt att det händer för mycket saker? Att det händer saker och att det går lite för fort? Ibland kan jag känna att jag inte kan hindra mig från att plocka på mer. En god vän till mig säger att min mentalitet är sån att om jag är i en båt ute på stormig sjö, så kan jag inte annat än ställa mig på relingen och hoppa. Att det måste hända saker, annars blir jag rastlös.

Jag känner igen mig så väl i den beskrivningen. Jag vet så väl att min rastlöshet tar sig galna uttryck ibland. Helst ska allt hända nu och på en gång.

Och rätt vad det är så funkar inte det. Rätt vad det är så är det något som är för mycket. Något som jag inte själv styr över oftast. Som att jag saknar buffert för det.

Idag har jag fått hjälp att reda ut allt som pågår runt mig. Jag var övertygad om att jag inte behövde det längre. Eller tja, att de skulle säga att nej men du verkar vara så stabil och glad att du har inte här att göra.

Men så sa hon inte alls.

Hon sa inte heller att jag är galen som blir mamma på eget bevåg, att jag inte tänkt igenom allt ordentligt. Att jag är för omogen, har dålig ekonomi etc etc.

Det sa hon inte alls.

Snarare bekräftade hon mig. Att jag gjorde rätt val i rätt tid. Att jag levt ett fantastiskt liv. Att val jag gjort varit väl övervägda och mogna.

Sen frågade hon mig om jag ville komma tillbaka. Jag sa att det finns kanske de som bättre behövde tiden. Och då sa hon att hon bestämde att jag fick komma tillbaka för hon såg mörka moln som inte behöver vara i mitt liv.

Och så sa hon orden som har klingat förtroendefullt i mina öron hela dagen.

"Det här är kanske din enda graviditet. Jag vill försäkra mig om att du får njuta av den fullt ut."

Jaaaa, tack.