Flickan på cattle campen

I södra Sudan är kulturen sådan att boskap är det finaste man kan äga. Boskap är det man betalar böter med när man har gjort något dumt, men framförallt är det boskap man köper sin(a) fruar för och det man mäter sin rikedom i. Utvecklingen ligger långt efter vår och misären är hög. Därför skaffar man många barn. Dels för att man räknar med att ungefär hälften (om inte mer) kommer att dö innan de når vuxen ålder. Att ge sina barn en kvalitetsuppväxt med curling och allt vad vi nu gör för våra barn här, är inte ett alternativ där. Antalet barn är för att försäkra sin ålderdom. Ungefär som PPA och allt vad det heter här.

En av orsakerna till att man skaffar barn är också för att ha någon som vaktar ens tillgångar. Man skickar ett par barn till skolan och resten till att passa boskapen. Det sker i något som heter cattle camp.

I en cattle camp bor barn och djur tillsammans. Flera hjordar med djur och flera familjers barn i en stor härlig mix.

En söndag bestämde jag och några av mina vänner på campen att vi skulle besöka en stor cattle camp vi fått veta fanns inom räckhåll för en dagstripp för oss. Vi khawajas, som sydsudaneser kallade oss vita, lämnade vår camp i gryningen och åkte med hjälp av våra lokala chaufförer och land cruisers ut på savannen och efter ett par timmars bilfärd mitt ut i ingenting så såg vi något som såg ut som en stad i horisonten. Rök som stiger mot horisonten och en silhuett av något som på avstånd ser ut som byggnader.

Vi tog oss närmare för att upptäcka att det som på håll såg ut som byggnader i verkligheten är kojor. Kojor och kor.
I massor.
Bland dessa kojor och kor pyrde eldar. Eldar av komockor som genererade en speciell stickig vit rök.

Men det som var mest slående var alla dessa barn som fanns mitt i allt det här. Barn som bodde med sina djur. Det var barn i alla åldrar. Från spädbarnsålder till ungefär 17-årsåldern. Vid första anblick var det som att komma till en stor fest, för när det kommer khawadjas på besök är det spännde och kul och när vi trillade ur våra bilar så omringades vi omedelbart av en hord barn som alla ville hälsa och ta i oss.

Uppfostrade skandinaver som vi var så räckte vi såklart fram händerna för att hälsa och rätt vad det var kände jag något varmt och kladdigt i en av händerna jag tog i. Jag tittade ner och inser att jag blivit lurad att hälsa på färsk komocka. Bjöd på en äcklad grimas och fick ett stort unisont garv från mina värdar och värdinnor.

Vi rörde oss runt på campen och började få upp ögonen för misären. Barn som dricker mjölk direkt från kornas spenar (ett bra sätt att dra på sig brucellos). Barn som täckt ansiktet med aska från elden för att skydda sig på något sätt från myggbetten. Malariamyggornas bett.

Jag och min väninna N rör oss tillsammans runt bland barnen, djuren och kojorna. Så fort någon av oss lyfter en kamera trängs de framför för att få vara med på bild. En sydsudanes som ska vara med på bild sträcker upp sig och ser störtallvarlig ut. Och de trängs. Jag har massor av bilder från den tiden som är fylld med sydsudaneser som trängs framför min kamera. Gravallvarliga. Vilket är lite märkligt för jag vet inget folk som garvar så mycket som de! Stora vita leenden i vackra svarta ansikten med vackra höga kindben och markerade käklinjer.
Efter ett tag lärde jag mig att ta bilder i smyg. Att fota från höften, ut genom bilfönstret eller att halka lite efter. Ett annat knep var att ge kameran till någon av ens följeslagare. En chaufför eller livvakt. Jag har fantastiska bilder som jag inte tagit själv.

Den vita röken sticker i ögonen och i halsen. Små skitiga barnhänder är framme och tar i oss hela tiden och efter ett tag så är vi fast i en klunga av ungar som bara kommer närmare och närmare och paniken stiger i oss båda. Vi bestämmer oss för att ta oss ut ur campen. Ut ur klungan, hjorden och röken. Sagt och gjort, vi plöjer oss tillbaka till bilarna. Väl framme så ser jag att på taket på min land cruiser sitter S min chaufför och jag inser att där uppe får man vara ifred. Jag klättrar upp till honom och blir sittande där.

Han låtsasfotograferar de som samlats nedanför med bilnyckeln. De ser ändå inte skillnad på en kamera och en nyckel och blir så glada om man vill ta bild på dem. Han pratar och skrattar med dem.

Det är tryggt där uppe på taket med S. S har en särskild sorts varm humor och en form av integritet jag gillar. En flicka rör sig nära bilen. Hon är kanske 16-17 år gammal och bär ett barn som är runt året. Det lilla barnet gråter, men hon försöker ändå få det att ställa sig på marken och dansa. Hon pratar konstant med antingen barnet eller med S.

Jag märker på S att det är något, så jag undrar vad hon säger.

Han vill inte berätta.

Jag propsar på att få veta vad diskussionen handlar om.

Han säger att jag inte vill veta.

Jag tvingar honom att berätta för mig.

Motvilligt säger han att flickan vill att jag ska ta det lilla barnet med mig. Att jag ska rädda det från tillvaron i cattle campen. Hon försöker få den lilla att vara söt och charmerande för att jag inte ska kunna motstå henne.

Jag ser närmare på den lilla. Ser hur illa biten hon är. Ser de kala fläckarna på hennes hjässa efter infekterade bett från insekter. Ser hur skitig hon är och hur trasig den lilla supersmutsiga tröjan hon har på sig är.

Helst av allt hade jag velat stoppa båda två i bilen och åka därifrån. Samtidigt vet jag att det finns inga möjligheter för mig att göra det.

Och statistiken slår mig med full kraft och jag inser att sannolikheten för den här lilla flickan att bli vuxen är väldigt väldigt liten.

Vi körde tillbaka till campen. Åt lagad mat och drack rent vatten den kvällen. Efter ett år reste jag tillbaka till Sverige.

Kvar är de där barnen i all misär.