Nitton – tjugo

Nu mina vänner är det dags att säga hej till en vecka innan halva graviditeten har gått. 19 fullgångna veckor idag. Tiden går rasande fort nu, samtidigt som den segar sig fram. Jag har panik och är samtidigt lugn. Låter mig vaggas i tryggheten av att det finns underbara människor omkring mig som stöttar mig och är där för mig, samtidigt som jag emellanåt känner mig vansinnigt ensam och utsatt.

Kloka människor runt mig säger att jag måste släppa jobbet. Det är svårt att låta något som har varit så i fokus under så lång tid glida undan. Samtidigt är jag rätt besviken på min arbetsgivare. Idag fick jag höra att det som tynger mig kan vara att jag sörjer mitt jobb. Att jag kommer att behöva släppa det. Det kan nog mycket väl stämma. Av dåligt samvete har jag omedvetet gått och planerat att jag kan jobba en dag i veckan under min mammaledighet. Något jag har insett nu att jag behöver släppa taget om. Samma person applåderade att jag stannade hemma tidigare i veckan, precis som ni mina kära läsare gjorde.

Så det är vad jag tänker göra nu. Släppa taget. Jag har låtit andra ta ansvar för mitt jobb idag. Låtit dem ta huvudansvaret för det som behöver levereras. Jag låter dem med varm hand köra i mål, så kör jag hem till min kära mamma och firar Valborg. Min underbara kloka mamma som de senaste dagarna visat sin storhet i att stötta och finnas i alldeles rätt tid och på rätt sätt.

Den närmaste veckan har jag semester och bloggandet kommer att bli mer sporadiskt, men jag hoppas kunna dela ljuvliga saker från min semester här vid tillfälle.

Ha en fantastisk Valborgshelg alla. Det ska jag ha!