En gravidodag

Imorse vaknade jag relativt utvilad. Det är en ungefärlig varannan dags-upplevelse nuförtiden. Eftersom jag har lågvatten på jobbet passade jag på att snoozea så länge jag hade lust. Sen var det krama syster och svåger farväl. Klappa vovvekärleken. Åh, vad jag älskar hundar och den här är min närmaste. Det här är den vovve som kommer och sätter sig intill mig för att bli klappad och kelad.

Sen var det ta sig ut ur lägenheten. Dvs, klä på sig. Alltid lika spännande. Kommer jag att känna mig som ett jättegravido, eller kommer jag att känna mig lite fin? Och framförallt, hur högt kan jag lyfta fötterna? Att Mini ligger i fel läge gör mig extremt oböjlig.

Köra och hämta delar till diskmaskin och sen till biltvätten för att få bilen ren. Lätt promenad till jobbet. Ooops... då kickar ischias-nerven in. Linkar till jobbet. Sneddar över torget och väljer såklart den kortaste vägen. Möts av oförstående italienska turister som tycker att jag ska gå fortare så att de kan få fotografera varandra. Men tjena vad jag berättade för honom (på svenska) att jag inte kunde röra mig fortare än så.

Till jobbet. Hej hej jobbet. Hej datorn och sen ut på lunch. Kolla att sushin var gravidsäker.

Tillbaka till jobbet. Googla och läsa och prata i telefon. Fika. Prata lite mer i telefon, sen boka en TENS-apparat till månaden runt beräknad förlossning.

Sen lyssna på en gråtlåt på kollegans dator. Vi grät båda. Hon för att hon är blödig. Jag för att jag är blödig pga graviditet (tror jag).

Chatta med kompis. Packa ner jobbet. Hämta bil. Det tar TID att gå runt när man är gravid. Handla skräpmat på vägen hem. Bara för att jag ville det. Komma hem till en tom lägenhet. Äta mat som placerats OVANPÅ magen, för snabb access till munnen. Leta efter fjärrkontrollen till TVn. Var har den blivit av? Inte bakom kudde, inte på bord, inte på armstöd... ah... den låg i knäet på andra sidan om MAGEN, utom synhåll.

Prata i telefon med kompis. Kompis som inte längre är gravid. Mysigt. Ta på sig mysiskläder. Stå på knäna i soffan i 15 minuter med förhoppningen att Mini ska ta sitt förnuft till fånga och hitta rätt position i bäckenet.

Nu tänker jag inte förflytta mig en millimeter till idag. Jag är helt slut. Kanske en kvart till på knäna, men inte mer än så.

Godnatt jord!