Mini har börjat bli stark på riktigt. Numera vaknar jag inte bara av rörelserna. Jag tappar andan av dem. Det är nästan så att jag förväntar mig att bebisen ska knata ut ur magen och klippa till barnmorskan, istället för att skrika.
Men som vi alla vet, det är ett gosigt babyhullsbarn som ska dyka upp. Jag längtar!
Det närmar sig!
SvaraRaderaJaaaa, snart, men inte för snart, jag måste hinna med lite först och fort går det inte nuförtiden.
SvaraRadera