Energi och en galen dag

Idag var det dagen D. Eller V kanske som i vändningsförsök. Jag var ju rätt upprörd och ängslig igår. Övertrött och chockad är inte en bra kombination.
Idag gick jag upp tidigt och åt frukost. Tvättade lite, packade ihop det sista i förlossningsväskan, gjorde lite fint här hemma och sen var det rätt som det var dags att åka till sjukhuset. Då gjorde sig blodsockret påmint och jag blev helt skakig. Som den värsta Parkinsonpatient tog jag mig in i foajén på sjukhuset, där jag blev sittande en stund väntandes på H med lilla B som skulle vara med mig under försöket.

Det var spännande att komma in på förlossningen och jag hamnade minsann i en förlossningssal. Skitbra inför själva förlossningen! Samtidigt så sög det rätt rejält i magen, inte bara efter mat, utan funderingarna på hur det skulle vara att ligga här och verkligen förlösas och alternativet där jag istället skulle förlösas i en operationssal.

En barnmorska satte CTG på mig och Mini. Vi kunde följa Minis hjärtljud och även se förvärkarna som kom lite nu och då. Eller rättare sagt H kunde se det. Förlossningssalen på MAS är upplagd så att man som patient inte ser något av maskineriet egentligen. Jag blev förvånad över att salen var så liten.

Sen fick jag lära mig något nytt om Mini. Det jag har trott varit någon form av gåreflex som fått Mini att sparka upprepade tillfällen på ett ställe är hicka! Jag som tyckt att det varit märkligt att jag inte märkt av något av den där hickan som beskrivs överallt.

Efter någon timma kom läkare och barnmorska tillbaka in i rummet och då satte de nål i handen på mig. Jag hatar sånt. Jag blir helt kallsvettig och vill tuppa av, men jag klarade mig från det idag. Ett missförstånd med läkaren som bröt på ett annat språk gjorde mig lite förvirrad över hur det hela skulle gå till. Men eftersom jag hade sammandragningar fick jag muskelavslappnande i form av Bricanyl.

Läkaren och barnmorskan berättade för mig om hur det skulle gå till. Att om de inte lyckades på ett par tre försök skulle ta in ytterligare läkare. Ge mig mer avslappnande och låta någon annan försöka. Sedan skulle man ta CTG igen för att se att barnet mår bra och att moderkakan fungerade som den skulle.

Jag förberedde mig för att ligga där och bli pumpad med muskelavslappnande samtidigt som halva förlossningsavdelningen skulle hänga över min mage. Men så blev det inte. Jag har inte riktigt koll på hur lång tid det tog. Kanske 5-10 minuter. En ultraljudsapparat som kollade status och position på bebben och plötsligt så hör jag deras förvånade stämmor: Ja, nu är den ju där den ska vara!

När Bricanylen gick ur kroppen började hela jag att skaka. Det var som att hela kroppen var i chock. Men mitt sinne, det var så lätt. Jag skulle inte få kejsarsnittpratet. Vändningen hade lyckats och jag var bara så nöjd.

A dyker upp och efter ytterligare en timmas CTG var det dags att lämna MAS. Vi satte oss i bilen och körde till en restaurang. Åt och gud vad jag åt. Gott! Sedan blev det lite shopping till Mini. På väg hem kom vi på att vi skulle åka till IKEA. Sagt och gjort. Jag spenderade en hel del pengar där och hittade lite saker till Mini och lite saker till mamman.

Hem, svara på lite mail, ringa lite samtal. Pimpa hemmet. Boosta väns CV och nu har klockan blivit nästa dag och här sitter jag och skriver. Först nu har energin jag fick av att försöket lyckades klingat av och ögonen börjar klippa av trötthet. Mini sparkar i min mage. På helt nya ställen. Jag kunde lätt konstatera skillnaden i min rörlighet beroende på hur Mini låg. Det var fantastiskt. ÄR fantastiskt. Hade jag vetat det hade jag begärt en vändning långt tidigare!

Nu ska vi bara hoppas att Mini stannar i rätt läge.