Föräldrar även utan barn

En parallell bebisresa med min vägrar sluta med ett plus.
Idag kom ännu ett minus.

Det är så himla frustrerande. Inget är fel. Det bara inte tar.

Igår hade jag en diskussion med en annan kompis. Vi pratade om det här med fertilitetsturism och så kom vi in på adoption. Det visade sig att det egentligen varit första valet för både henne och mig, men att vi båda snart insett att det var dyrt, krångligt och ganska snart i princip en stängd dörr som ensamstående.

Är det inte bedrövligt? Är det inte också vansinnigt frustrerande. Alla dessa barn som inte är önskade och alla dessa föräldrar som saknar barn?

Igår gick ett program om fertilitetsturism på SVT. Jag såg det inte (du kan se det här). Trots att jag själv har valt att skaffa barn med en anonym dansk donator har jag svårt att reda ut vad jag tycker. Måste jag verkligen det? Det enda jag vet är att jag önskar alla barn att leva med älskande föräldrar och alla föräldrar (även de som ännu inte har sina barn) att få älska sina barn.

Alldeles sådär ändlöst mycket.