Åh vad jag har god lust att skicka ett öppet brev till SVT och Korrespondenterna. Jag såg reprisen av programmet jag skrev om i förra inlägget. Domedagsmusik och vinklade kommentarer av reportrarna. Det här inlägget är skrivet i affekt. Bara så att ni vet.
Korrespondenterna har inte gjort ett reportage som kommer att öppna upp diskussionerna om fertilitetsbehandlingar i Sverige. Snarare cementerar det en inställning som kommer att driva par och ensamstående utomlands och vad är det för signaler vårt samhälle skickar till de barn som kommit till på det här viset då? Visst, jag kan inte säga att jag inte är tveksam eller motståndare till vissa saker, men att fokusera på det man VET kommer att sticka i ögonen på Svensson är snabbköpta poäng.
Att vara ofrivilligt barnlös är en av de största livskriser man kan gå igenom. Jag har ingen källa, men vet att det finns forskning på det. Vad har vi för samhälle som inte hanterar människor som går igenom den krisen på ett bra sätt? Otaliga är de bloggar jag läser med skräckhistorier om mottagandet i den svenska vården. För att inte tala om hur många av de ensamstående kvinnor som försöker få barn behandlas. Jag blir så ARG. Eller rättare sagt ledsen och besviken.
Det absolut värsta är hur totalt ointresserade våra politiska partier verkar vara av den här problematiken. Under valet läste jag hur alla partier svarat på 10 frågor angående fertilitetslagstiftning i Sverige. Alla svarade naivt och oinsatt. Enligt mig.
Men det värsta är nog att ett sånt parti som KD kunde stoppa lagstifningen om att låta ensamstående få skaffa barn genom donerad säd, enbart genom kohandel inom Alliansen.
Samtidigt är jag rätt glad över att ha fått gå till Dr Bebis i Köpenhamn. Visst jag fick betala själv, men där var det inte semesterstängt. Där betryggade de mig om att jag får komma på julafton eller nyårsafton om det skulle behövas. Lördagar och söndagar inga problem. Där de är intresserade av att faktiskt hjälpa folk. Och NJUTER av det. Det är i alla fall uppfattningen jag har fått.
Än så länge har jag inte mött någon som sagt det minsta negativt om mitt sätt att skaffa Mini. Kanske öppnar de inte munnen när jag är i närheten. Vad vet jag, men speglar verkligen vår lagstiftning och följande av den det verkliga synsättet i samhället?
Jag önskar bara så att jag kunde få se ett positivt program om fertilitetsbehandlingar utomlands. Ett program som ifrågasatte den lagstiftning och det sätt vi hanterar donationer i Sverige. DET hade varit underbart.
Jag är besviken på SVT i det här fallet. Public Service förväntade jag mig mer av.
Faktiskt.
Jag vet inte hur besviken jag är... jag hade väntat mig mycket värre. Men mammas upprörda samtal efteråt hade jag förstås gärna sluppit. Själva programmet var väl på något vis okej, men inte till hjälp precis för när jag ska förklara. På det stora hela önskar jag, som sagt, att man la tid på att förklara sitt perspektiv istället för att förutsätta att alla andra delar mitt för vi är i samma land.
SvaraRaderaJa jäklar vilken dyster bild, jag fick prostitutionsvibbar av det hela och programmet hjälpte mig verkligen inte att må bra inför den äggdonation jag tänker göra. Tur att jag har tagit flera steg i processen redan. Jag är också singelmamma till en spädis som uppfostrar helt solo, och jag upplever inte heller någon diskriminering, utan att folk börjar acceptera att familjebildningen o konstitution kan se olika ut. Ibland önskar jag att ngn av toppolitikerns var infertil bara för att fatta hur det kan vara.
SvaraRaderaJag kollar på en repris just nu... det känns lite oproffsigt att reportern vinklar sina uttalanden mellan reportagen på att det är "marknaden" som styr. Det låter som att vi som är i "branschen" är pengastinna västerlänningar som utnyttjar fattiga kvinnor - och det är ju inte hela bilden. Men rent krasst är det nog tyvärr så här handel med ägg och spermier ser ut i många utomstående betraktares ögon. Jag tycker att det känns jävligt hårt att höra och se programmet när jag vet vilket helvete och hårt jobb många människor går igenom i sin längtan och i sina försök att få ett älskat barn. Ingen i redaktionen för programmet kan ha haft särskilt stora fertilitetsproblem - och därför saknas stora bitar i rapporteringen om saken. Man får vila i tanken att det faktiskt finns en annan verklighet... och den vet ingen annan om än vi som känt av den.
SvaraRadera