Min förlossning, del 3

Del ett
Del två

Var var jag nu?

Just det ja. Jag är fullt öppen och enligt all litteratur jag har läst så pågår krystskedet ungefär en timma när man är förstföderska. Jag är i och för sig rätt borta. Klockan är ett och jag har andats lustgas och varit borta i många timmar nu. Då är det dags för skiftbyte igen och in kommer en ung BM.

Och för henne får jag inte ligga kvar som jag gör. Nu ska jag ligga på rygg. Av vilken anledning kommer jag inte ihåg. Jag hatar det. Jag vill inte ligga på rygg. Och jag vill inte ha den unga barnmorskan. Varför ska det bytas personal hela tiden? Jag vill känna mig trygg!

Så fort vi är ensamma så säger jag till min syster att jag vill byta barnmorska. Hon tycker att den nya är bra och säger att jag ska ge henne en chans. Jag ger henne en chans. Det är ju inte som att jag har så mycket val.

Krystvärkarna startar och jag får ta i. Jag tar i så mycket jag kan. Värkarna kommer rätt tätt. Jag försöker hitta någonstans att ta spjärn med fötterna men det finns inget. Jag försöker skrika "JAAA" i värken som vi lärt oss på Rund & Sund. Jag tänker att jag ska vara öppen och släppa ut barnet. Jag krystar och andas och kämpar.

Men inget händer.

BM springer ut och in ur rummet hela tiden och jag känner det som att hon inte är med. Inte är där. Efteråt har jag förstått att hon sprang och rådfrågade läkarna titt som tätt. Hon försöker alla möjliga knep för att hjälpa mig. Jag drar in hakan mot brösten och fokuserar inåt, neråt utåt. Jag har barnmorskan över magen. Jag får dra i handduk med knut på.

Mellan krystvärkarna hör jag hur de överlägger runt mig. Jag känner det som att det är mig det är fel på. Att det här inte fungerar. Jag frågar ängsligt om jag gör fel? Tolkar jag värkarna fel? "Nej nej, försöker de lugna mig", men varför händer då ingenting?

Så bestämmer de sig för att tömma mig på urin. Det finns inte en chans för mig att gå på toaletten i det här läget. Det visar sig att jag har 7 dl urin i urinblåsan. Vad jag läste mig till om förlossningar innan så är urin i urinblåsan INTE bra. Häromdagen såg jag Teas bild här och förstod varför. Ser ni urinblåsan? Ser ni hur det kan ställa till det med inte långt ifrån en liter vätska där?

Jag hör på tonfallet att det var inte vad de förväntat sig. Min syster berättade efteråt att vid skiftbytet hade den tidigare BM sagt att jag svettas så mycket att det inte borde finnas någon urin. Men t o m jag fattar att det inte är samma vätska som bildar urin och svett.

Efter det fortsätter krystandet. Jag börjar bli trött. Jag vet att jag ställer frågor om hur långt det är kvar. När kommer bebisen? När får jag vila? Jag hör min syster viska till mig: "Jag ser huvudet nu! Barnet har hår!", men jag vet inte när det var. Vid ett tillfälle ber jag BM: "Ta ut den nu, jag ORKAR inte längre". Hon går ut och kommer tillbaka med två läkare. Då har det gått 1 h 50 min i krystskede. Jag ser läkarna som änglar som kommit för att hjälpa mig och tackar gud när de säger sugklocka.

Jag som inte ens är troende.

Jag hör hur de konfererar. Hör hur de diskuterar var de ska sätta sugklockan, vad är det de känner? De sätter klockan och när nästa värk kommer säger de åt mig att krysta. Jag krystar för kung och fosterland och de drar. Inget händer.

Samma procedur igen och igen. En av dem hänger över min mage. Jag bara gör som de säger åt mig och ser fram emot att det snart är över.

KL 15.11 blir det alldeles tyst och alla runt mig försvinner bort till skötbordet. Jag ser ryggar, men jag hör ingenting. Jag hör någon säga att barnet är ute och sen hör jag ingenting. Bara ryggar. Jag frågar ryggarna vad det blev. Har jag fått en pojke eller flicka? Men ryggarna svarar inte. De försvinner ut genom dörren. De försvinner ut genom dörren med mitt barn, som är helt tyst. Jag förväntade mig att få ett barn på mitt bröst, men jag vet inte ens vilket kön mitt barn har. Jag har inte ens sett mitt barn.

Min syster säger att jag har fått en pojke. Hon har gått fram och kikat och säger att jag har fått en son. Sen dras hon med ut. Utanför rummet. Kvar är jag BM och en av läkarna.

De ska sy mig. Jag får frågan om jag vill se min moderkaka, men jag säger nej och tänker "Jag vill se mitt barn". De syr, jag får ha kvar lustgasmasken. Jag drar djupa andetag i masken och börjar skaka. Jag fryser så att jag skakar. Ber om en filt. BM och läkaren pratar med varandra. Jag frågar om mitt barn. De säger att det är på neonatal. Jag skakar och skakar. Drar lustgas och tänker att mitt barn kommer inte att överleva och jag har inte ens fått se det. Och här kickar en konstig reflex in. Jag bestämmer mig för att jag måste vara modig, så jag spelar tapper. Överväger att jag kanske får ett skadat barn. Ett barn med handikapp av något slag, kanske syrebrist? Det är många många tankar som går igenom mitt huvud den där stunden. Barnmorskan berömmer läkaren för att hon är duktig på att sy. Och jag biter ihop, istället för att bryta ihop.

Min syster kommer tillbaka. Hon pysslar om mig. Ger mig fler filtar och kläder. Berättar att min son mår bra. Han ligger i en apparat som hjälper honom att andas, CPAP. Hon berättar också att näsan varit intryckt när min bebis kom ut och att de fått pilla ut den för att han skulle andas, men att det går fint nu. Och så berättar hon att han har världens vackraste blå ögon. Vi får in den obligatoriska fikan och jag dricker varm choklad och skakningarna börjar avta. Så fort någon ur personalen visar sig frågar jag när jag ska få träffa min son. Varför dröjer det så? Timmar passerar.

Klockan halv sju på kvällen kommer de och berättar att jag ska få träffa honom. Att de ska rulla in min säng till neonatal och att jag ska få träffa min bebis. Jag flyttas över till sängen och är så trött att jag somnar till. Vaknar och då rullas vi in och fram till ett skynke. Bakom det, på en värmebädd så ligger Mini. Jag får honom lagd på mitt bröst och vi träffas första gången. Klockan är sju på kvällen den 21 september och vi möts. Min blåslagna lilla söta pojke med sned svullen näsa och jag.

Och han har verkligen de vackraste blå ögon jag någonsin har sett.