Tack!

Sådärja. Nu ser det bättre ut. Eller?

Har gått runt och tänkt på allt positivt och bra som jag har i mitt liv.

Tänk till exempel att det funkade. Jag har en son! Det är jag så tacksam för. Särskilt nu när koliken har lagt sig, för visst älskade jag honom genom koliktiden, men jag kan erkänna att när kolikskriken lagt sig och bebisen började skratta och vara med så inträdde en förälskelsefas utöver denna värld. Min unge. Min älskade lilla unge som just har lärt sig att gripa med båda händerna och numera drar upp speldosan själv. Som skrattar när jag slänger runt med honom och har pusskalas på gosigaste kinderna. Han är ljuvlig.

Och sen min fina lägenhet. Mitt hem. Min borg. Jag är så glad över att få bo här.

Min familj, som har varit underbara genom den här resan. Vi är rätt olika, men ändå lika. Nu är jag närmare dem än någonsin, trots att vi bor så långt ifrån varandra och är så spridda i åldrarna (jag är sladdbarn).

Mina vänner. Mina goa vänner som bryr sig om mig på alla sina olika vis. Allt från att laga mat till mig, till att skicka saker, SMS, samtal, besök och hjälp. Som får mig att skratta och le, som jag saknar när de är för långt borta.

Clinique och Lancôme. Samt mina grekiska ögondroppar. Ni hjälper mig att våga visa mig ute bland folk även om jag är en slutkörd bebismamma som är grönblek med svarta svarta ringar under ögonen.

Och sen är det ni. Älskade bloggläsare, som kommenterar, gråter och skrattar med mig. Bekräftar mig. Tack för att ni finns. Bara att skriva av mig min förlossningsberättelse. Älta runt den lite med er, fick mig att idag vakna och känna att det inte är så farligt.

Tack så mycket hörrni!