Min förlossning, del 2

Del ett

Nu har Mini somnat för kvällen och jag har pratat i telefon, druckit öl och sjunkit ner i soffan. Dags för fortsättningen.

Vid halv fyra kör min pappa mig och min syster till KK på MAS och jag blir emottagen på Prenatal av en BM. Hon tar en CTG-kurva och vi pratar lite. I bilen på vägen in så har min syster väst att hon inte kommer att acceptera att vi blir hemskickade en gång till. Det visar sig naturligtvis vara så att jag inte har någon feber, men däremot lite högt blodtryck. Man får det av smärta.

Beata, som BM heter undersöker mig och så tittar hon på mig och ler. Nu ska du få höra säger hon. Det visar sig att jag är öppen 4-5 cm och hon konstaterar att TENS har hjälpt mig riktigt bra (jag vägrar koppla bort den för allt i världen). Sen berättar hon att visst har vattnet gått, men det är uppe i hinnsäcken som vattnet har gått, inte nere. Det betyder att vattnet har bara skvimpat över och därför har inte förlossningen kommit igång. De hormoner som sätter igång värkarna på riktigt som finns i fostervattnet har inte varit tillräckligt när det har kommit lite åt gången.

Så här i efterhand undrar jag om de inte kunde ha upptäckt det redan på dagen om jag hade blivit undersökt då...

Beata säger de heliga orden: Du får stanna. Vi går över till förlossningen nu.
Äntligen!

Jag möts av en äldre BM som jag får jättestort förtroende för. Det här är människan som ska hjälpa mig genom det här. Jag berättar hur trött jag är. Nu har jag inte sovit på två dygn. Vi pratar lite och hon frågar om jag vill sova eller föda barn.

Det valet var ju inte så svårt. Jag har ju inte kunnat sova för att jag håller på att föda barn, så jag vill ha ut barnet. Få slut på smärtan och träffa Mini! Hon säger att tröttheten inte är ett hinder för förlossningen, så vi kör.

Dusch, lavemang och så vila med CTG och TENS tills frukosten kommer. Jag är nöjd och förväntansfull. Trygg.

BM tar hål på hinnsäcken nertill och nu ska värkarbetet sätta fart.

Jag är trygg och väldigt trött, så nu däckar jag mellan varje värk.

Frukosten kommer och med den är det skiftbyte. Jag får nästa BM. Hon verkar okej och jag är fortfarande nöjd med tillvaron. Vi pratar lite och jag berättar att jag inte vill ha epidural om de inte anser det absolut nödvändigt. Hon berömmer TENS och vi bestämmer att fortsätta köra på TENS och CTG. Jag får antibiotika eftersom jag har gått med vattenavgång. Det är för Minis skull. Jag minns inte riktigt.

Jag får fortsätta vila. Minns att jag reflekterade över att i all litteratur står det att man ska vara rörlig och inte ligga på rygg under förlossningen, men jag har CTG och kan knappt vända mig i sängen. Men jag sover ju så snart jag inte har värk så jag är nöjd.

Läkarna är dock inte nöjda med utvecklingen så det bestäms att jag ska få värkförstärkande dropp. Nu kopplas jag upp till dropp. CTG och dropp. I kombination med TENS var jag täckt av sladdar och manicker. Droppet ökas. Läkarna är inte helt nöjda. CTG dosorna gör ONT på magen och jag ber att få slippa dem om jag kan. Vilket jag gärna kan få säger de, för de vill sätta hjässdiod på Mini istället. Problemet med det är att då måste jag ta bort TENS. Jag kan få lustgas istället.

Så TENS kopplas bort. CTG-dosan tas bort, men bara den ena, inte den som mäter värkarna och jag känner mig lurad. Droppet ökas och nu gör värken ONT. Jag dyker ner på alla fyra i sängen och andas lustgas, får en saccosäck att ligga över i sängen och där stannar jag. Min syster andas med mig genom värkarna och mellan värkarna och lustgasen gör mig snurrig på ett fantastiskt sätt. Jag däckar och vaknar och andas och blir hög på lustgasen. Minns hallucinationerna. Fablernas värld var med mig i förlossningsrummet!

Så kom det magiska ögonblicket. Jag är nu fullt öppen. Nu är mitt möte med Mini max en timma borta.

Fortsättning följer.

Del tre