söndag 16 januari 2011

Min förlossning, efterspelet

Tack för alla fina ord om min styrka genom förlossningen. Jag vet inte om jag känner mig så stark dock. Det har tagit mig 4 månader att skriva de förra inläggen (förvisso med en kolikbebis i huset men i alla fall). Visserligen har jag pratat förlossning under den tiden, så nog har jag bearbetat. Det har dock funnits ögonblick när människor säger att jag borde skaffa ett barn till och jag tänker aldrig i livet och vet att det till stor del grundar sig i allt som hände de där dagarna. Nu är chanserna att jag skulle bli gravid igen väldigt små, men om det skulle inträffa vet jag att jag skulle behöva gå igenom det här betydligt grundligare än jag gör nu.

Den absolut värsta tiden under förlossningen var de där timmarna efter att Mini fötts. Det jag känner efteråt är mest besvikelse. Jag är en rätt tuff tjej. Jag har flera gånger i livet utsatt mig för situationer som andra helst skulle undvika. Jag har hållit kurser för högt uppsatta, utan att vara helt förberedd. Jag har drabbats av malaria mitt i den Zambianska bushen. Jag har varit omringad och omhändertagen av beväpnad gerilla i en liten by på sydsudanesiska gränsen. Jag har fått min bil genomsökt av k-pistbärande gerillasoldater. Jag har legat i tält och hört kulspruteeld inte alltför långt bort. Men aldrig aldrig har jag känt mig så utsatt och liten som i den svenska förlossningsvården.

Det enda jag hoppas är att det är en lång rad olyckliga omständigheter. Att Mini och jag råkade ha maximal otur, men mina förväntningar var långt över det som hände. Mottagandet på prenatal. Kollen av bebisens läge. Hur jag hanterades på förlossningen. Eftervården av oss på BB.

Det jag missade att skriva i del tre av förlossningsberättelsen är att Mini föddes med "vidöppen ansiktsbjudning", dvs att istället för att födas med näsan neråt, så föddes Mini med ansiktet uppåt. Det här visste inte läkarna när de satte sugklockan. Diskussionen de hade när de satte den var om det var rätt fontanell de kände. Det var det inte. Så när de drog ut Mini med klockan så kom han ut på "bredden" och hans näsa trycktes in mot mitt blygdben. Det gjorde att han inte kunde andas själv när han var född. Den ena av läkarna pratade med mig på BB. Vi sprang på varandra och hon berättade hur chockade de varit. Hon var fortfarande chockad och kunde liksom inte se sig mätt på Mini.

Jag fick senare möjlighet att gå igenom det som hände under förlossningen (egentligen bara de sista två timmarna) med barnmorskan över telefon. Jag valde att ställa öppna frågor till henne. Bad henne berätta sin bild av vad som hände och gå igenom journalen. Hon erkände att de generellt är dåliga på att se till att föderskorna tömmer sina urinblåsor på MAS. Hon menade också att prenatal gjort fel som inte tagit emot mig tidigare.

Under samtalet passade jag också på att fråga om vändningen (Mini låg i tvärläge och vändes ett par veckor innan förlossningen) var orsaken till att Mini kom med ansiktsbjudning. Hon var tvungen att rådfråga läkarna om det och det visade sig vara så. Hon menade ändå att min vaginala förlossning var bättre än ett kejsarsnitt. Själv är jag tveksam. Både för min, men framförallt för Minis skull. Och har övervägt att gå igenom förlossningsjournalen med någon som inte har kopplingar till KK på MAS.

Jag är i alla fall väldigt nöjd med att få tiden att gå igenom förlossningen med henne. Jag har också fått prata igenom med min BM från mödravården och BVC-sköterksan (jorå, det står dramatisk förlossning i Minis BVC-journal!). Sen har min kära syster och jag också pratat igenom det som hände. Hon blev ju också lätt traumatiserad av allt som hände.

Min tid på BB är också ett kapitel i sig. Jag vet att jag har skrivit lite om det i ett inlägg som handlade om Minis mat, men det hände mycket de dagarna jag låg där. Det var en av de stressigaste upplevelserna jag haft. Helt klart är att om jag skulle bli gravid igen, kommer jag aldrig att föda på MAS. Det är inte heller något jag skulle rekommendera någon annan. Faktum är att jag blev varnad av en tjej på vattenjympan för gravida, men jag lyssnade inte. "Sjåpigt! Så stor skillnad kan det väl inte vara." tänkte jag. Idag tänker jag annorlunda.

Det viktigaste är ändå att Mini och jag mår bra idag. Mini är hel och utan men. En glad och go bebis som utvecklas precis som han ska.

Och jag behöver bara sluta känna klumpen i magen när jag ser förlossningsscener där en skrikande bebis läggs på mammans mage.

Vill du läsa förlossningsberättelsen hittar du första inlägget här

9 kommentarer:

  1. åh blir du gravid igen så ta några veckors semester och föd i Visby. Min förlossning slutade också med dramatik, en bråkdel av din, men jag har som en sån otroligt positiv bild av min förlossning ändå. Och all personal jag råkade på var helt underbar, omtänksam på alla vis. Både under förlossningen och efter, de som var involverade på IVA kom och pratade och den läkaren och BM och sjuksyster som förlöste kom under veckan så jag fick prata om det som hänt. Det är ju en liten avdelning, och under de fem dagarna som jag låg inne föddes en 5-6 barn. Jag är fantastiskt glad att jag valde att åka hem, förlossning i Sthlm hade nog varit i stil med MAS. NÄr jag läser din berättelse och grinar så tänker jag faan alla ska väl ha samma möjligheter?! Stor kram igen!

    SvaraRadera
  2. Jag började gråta när jag läste det här. Fy, vilken omänsklig och kall behandling du fick. Kanske kan man inte komma ifrån komplikationer ibland, och viss dramatik kanske inte kan undvikas alla ggr (jag är alltså ingen expert på ngt sätt så hur det var i ditt fall vet jag inte). Men, att behandlar människor med värme, mänsklighet, det måste man ändå kunna kräva. Det måste vi ha tid och kompetens till i svensk sjukvård.
    Tycker verkligen att du ska gå igenom din journal med ngn utomstående.

    SvaraRadera
  3. Usch, jag lider med dig när jag läser din berättelse. Tack gode gud att din lilla kille klarade sig så fint!

    SvaraRadera
  4. Fy tusan vilken upplevelse... det gör mig lite rädd faktiskt!! Jag har andra som oxå haft otrevliga upplevelser just pga att personalen betett sig konstigt. Men i slutändan gick det bra och jag är glad och tacksam att du har din fina lilla kille!!

    SvaraRadera
  5. Har läst din blogg ett bra tag men inte kommenterat. Måste först säga grattis till lillen! Min son som föddes i maj förra året låg också med näsan uppåt och han hade ett blåmärke på näsan men det var ingen som sa nåt om det. Rättade näsan till sig rätt så snart efteråt på din son?

    SvaraRadera
  6. Så fruktansvärt de har behandlat dig, vännen.
    Jag blir så arg å era vägnar. Och så ledsen.

    SvaraRadera
  7. SMBC, Ja och då kan Mini och Big Ben leka under tiden. ;)

    Haren, Ja, jag funderar på det. Alternativt att ställa samman mina inlägg till ett brev och skicka öppet till ansvariga instanser på Region Skåne (landstinget här nere)

    Fröken Sverige, Ja Mini är ljuvlig!

    Jag vill jag kan, bara för att det hände mig betyder det inte att det kommer att hända dig. Min kompis som fick barn ett par månader innan mig älskar KK på MAS och all uppbackning hon fick därifrån. Upplevelserna kan vara så olika.

    Fru F, trevligt med en följare. Jag ser att det är ett hundratal som läser varje dag, men känner bara ett fåtal av er.
    Barn som föds med näsan uppåt kallas för stjärnkikare. Rätt fint tycker jag.
    Det första de gjorde efter förlossningen var att pilla ut Minis näsa. När jag träffade honom första gången var den väldigt svullen och sned. Den har varit sned länge och är fortfarande något sned. Nu har Mini oturen att ha en näsfixerad mamma, så jag håller benhård koll på det.

    Loba, kära Loba. Vi sitter framför var sin skärm och är arga och ledsna å varandras vägnar.

    SvaraRadera
  8. Håller med.. MAS suger. Jag har aldrig känt mig så dum som när jag låg där. Jag kände mig som den sämsta jävla nyblivna mamman i världen. Födde med planerat snitt och ville inte amma.. detta var inte så poppis och jag ljuger verkligen inte när jag säger att de frös ut mig. Dessutom tvingade de mig ur sängen och på allvar så slet de ut min kateter så att blodet skvätte över väggarna i badrummet (två efter att jag vaknat ut narkosen). Jag hade stora problem med blåsan i över ett år (nej, jag vägrade gå dit för koll och kommer aldrig igen belasta vår mödravård om det inte är absolut livshotande). Vidare vägrade de hjälpa mig byta blöjor m.m.. problemet var ju att jag var nysnittad och hade lite problemas att ta mig upp första dygnet., men de betedde sig som att jag typ inte ville. Jag borde fan anmäla dem. Elaka jävlar. Och så sitter de där med något som måste vara det finaste jobbet i världen.
    Nästa gång gör jag som djuren, helt för mig själv. Det är väl det man är ämnad att göra och jag fick väl detta bemötande som konsekvens för att jag inte litade till min egen förmåga att föda själv hemma. Typiskt. ;)

    SvaraRadera
  9. Jag letade lite efter detta inlägg när jag försöker förstå min egen - "normala" förlossning. Och slås av att vi ändå hade tur, och hur lika utgångsläget ändå var. Hon låg i tvärläge fram till slutet men accepterade att bli putt rätt utan regelrätt vändning. Fast det blev liksom inte rätt och hon fixerade sig också med ansiktet mot min mage. Vilket ingen visste. Och därför fortsatte krystningen. Och fortsatte och fortsatte. Och jag trodde också att det var jag som gjorde fel, var dålig och inte klarade. Dessutom byttes BM ut bara minuter innan första krystvärken och den nya var barsk och svarade inte på mina försök att söka ögonkontakt för att få bekräftese när jag blev rädd. Men vi hade ändå tur. Det gick ju nästan, och till slut var det bara klipp som behövdes. Fortfarande utan att någon fattat att hon låg åt fel håll, så hade man gjort fler insatser hade risken ju varit som för er (fast jag blev tömd två gånger under krystningen). Nu var hon bara lite sned och trött. Men repade sig och fick vara hos mormor när mamma tråcklades ihop igen...

    SvaraRadera