Min förlossning, del 1

Jag har 10 minuter innan maten är klar. Mini sover och jag kan inte gärna dra igång dammsugaren på den stunden. Eller kan kan jag väl, men eftersom jag hatar att dammsuga, så väljer jag att börja den där berättelsen som jag lovat så många gånger.

Min förlossning startar kl 5 på söndagsmorgonen den 19 september med att jag vaknar av att vattnet går. Jag blir lite osäker, eftersom det inte blir en jättepöl, men det är helt klart mer än en flytning. Lite mysko är det för det är inte riktigt riktigt som det är beskrivet. Så jag ringer KK och får en tid att komma in och göra en kontroll.

Min pappa och jag åker dit. Då har själva vattnet nästan slutat att komma. Jag får ligga i en CTG-apparat och det visar sig att jag har jämna rätt starka värkar, men jag känner inte så mycket av dem. Skönt, tänker jag. De är osäkra på om det verkligen är vattenavgång och jag får gå in i ett undersökningsrum. Precis när jag ska sätta mig upp i gynstolen kommer det en skjuts med vatten och barnmorskorna (de var två) säger att det var tillräckligt för dem. Någon undersökning behövdes inte.

Samtidigt är min pappa rätt stressad över att parkeringstiden håller på att gå ut. Han springer i förväg för att hämta bilen och jag får ett trosskydd av BM, en ny tid nästa dag och skickas hem med orden: "Har du inte kommit igång på tisdag så sätter vi igång förlossningen!"

Härligt! Jag vet nu att jag kommer att få träffa Mini senast tisdag.

När jag går ut från KK för att träffa pappa så kommer det rätt mycket mer vatten och trosskyddet jag fått håller knappast för det. Märkligt tänker jag, ska inte allt vatten komma typ på en gång?

På eftermiddagen börjar jag känna av värkarna. De kommer rätt regelbundet, är rätt långa och gör rätt ont. Lyllo mig som har hyrt en TENS. Sätter fast den och känner att jag har kontroll över tillvaron igen. Kvällen kommer och värkarna fortsätter att komma. Lite långa mellanrum och lite oregelbundet. Natten kommer och jag lägger mig för att sova. Det visar sig dock vara ett ogjort ärende med värkar som kommer allt tätare. Mina värkar är nästan två minuter långa och jag tar mig genom den med TENS-boostning och genom att dansa, dvs rulla med höfterna. Jag står på ullfällen på mitt sovrumsgolv och låtsas dansa tryckare genom varje värk hela natten. Samtidigt för jag noga protokoll över alla värkarna. På morgonen har de börjat komma så pass tätt att det enligt instruktioner är dags att ringa förlossningen. Jag ringer KK och får till svar att mina värkar inte är tillräckligt regelbundna för att jag ska få komma in. Det är helt enkelt bara en vanlig kontroll jag får gå på idag igen.

Det är svaret från helvetet. Jag har ju stått där genom all smärta med tanken att nu är det dags. Att inte få sova är okej för nu ska här födas barn och så ska jag tydligen inte det!

Åker på kontrollen med tanken att jag med stor sannolikhet inte kommer att behöva åka hem igen. På väg dit inser jag att min graviditetsjournal är borta. Jag fick den aldrig tillbaka dagen innan. Väl på sjukhuset får jag jaga rätt på journalen. "Oj, vi har visst inga rutiner för hur vi hanterar det här!" Säger de på prenatal. Jag har lust att bita huvudet av någon.

I väntrummet möter jag en gammal god vän och hans tjej som är där för att göra ultraljud i vecka 20. Jo men tjena vad kul det är att vara social och trevlig samtidigt som man har pinvärkar.

Väl där sätter de nytt CTG på mig. Jag ber dem att kolla om jag öppnat mig något varpå BM ställer sig och förklarar för mig att min livmodertapp måste vända sig utåt först och att enligt hennes bedömning har den just börjat göra det. Enligt deras rutiner kollar de inte om man är öppen när man har vattenavgång. När jag förklarar hur trött jag är och hur ont jag har (vankar av och an i undersökningsrummet gråtandes när jag pratar med henne) så säger hon: "Åk hem, ta en uppfriskande promenad ett par Alvedon och gå och lägg dig och sov!" Varpå jag börjar storgråta. Som om Alvedon skulle få mig att sova i det här skedet. Jag får en ny tid och så berättar hon för mig att det är faktiskt inte säkert att jag sätts igång på tisdagen heller för den delen. Nu börjar det kännas som att jag aldrig aldrig kommer att föda det här barnet. Jag kommer bara befinna mig i plågsamma värkar resten av livet.
"Ring om du behöver mer hjälp" säger hon och skickar hem mig.

Väl hemma tar batterierna till TENS-apparaten slut och jag panikar inombords när pappa letar rätt på sina tömda uppladdningsbara och sätter dem på laddning, som ska ta 6 timmar. Till slut fattar mamma galoppen och skickar honom till affären att köpa nya.

Mamma, som är av sorten "sjåpa dig inte, det går över" börjar inse att det här är en tuff resa. För tuff för dem att supporta mig. De ringer ner min syster från Småland. Tack och lov. Hon kommer sent på eftermiddagen. Vi äter (jag får gå ifrån och hantera värkar med jämna mellanrum), tittar lite på TV och går sen och lägger oss. Eller ja, familjen går och lägger sig. Jag står på min ullfäll och dansar 80-talstryckare med min imaginära discokula över huvudet. Jag är trött, trött, trött och har vansinnigt ont. TENS går på max under varje värk, som nu börjar bli oregerligt smärtsamma. Nu dansar jag mellan värkarna och ligger i min jättekudde och kvider mig genom värkarna. De kommer fortfarande med samma mellanrum och är fortfarande 1-2 minuter långa.

Vid tretiden inser jag att jag inte orkar en hel natt till. Väcker min syster och berättar att jag tänker ringa KK. Där får jag svaret: "Nej, du får inte komma hit än." Jag blir galen, hur länge ska jag behöva ha det så här undrar jag? "Har du feber?" frågar hon. Jag vet att jag inte har feber men svarar att det har jag ingen aning om. Hon ber mig ta tempen och då finner jag mig snabbt och säger att jag inte har någon termometer. Jag ljuger mig blå. Vi diskuterar en liten stund och sen berättar hon att jag är välkommen in på kontroll. Pris ske gud!

Nu vaknade liten. Fortsättning följer.

Del två